Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1867, sida 2

samla fosterlandet och dess nya statsskick i ett serdeles anslående och varmt föredrag, och sedan följde flera andra tal under loppet af natten. Innan jag öfrergår till talen, vill jag berätta en liten anekdot, som någon under aftonen hittade på. Den med grönt klädda väggen hade som bakgrund tvenne taflor, målade på papper i stor skala, för att ge relief åt det hela. Den ena af dessa taflor föreställde en strand med ett hus (,,e bo på vestgötedialekten) och den andra en forsande ström. -mellertid för att inlägga någon betydelse i taflorna inbillade någon skämtare källaremästaren Z., att det var en rebus öfrer -— Boström, och med Famas vingar flög rebusen ut och blef föremål för skämt. För att ej göra brefvet för långt referera vi genast docenten Wikners tal och baron Stjernstedts skål för qvinnan. Hr Wikner yttrade: Det förgångna kommer icke åter, säger man. Det är rätt. O, att det förgångna komme åter, säger man ibland. Det är icke rätt. Det förgångna kan icke komma åter; det förgångna får icke komma åter, ty det sem förgår, det är förgängelsen värdt, och det som förtjenar att blifva, det förgår aldrig. — — Hvad som förtjenar att blifva är icke den lust som berusar, den fägring, som smeker, den klokhet, som allt beräknar, den talang, som allt förmår. Hvad som förtjenar att blifra är icke ens allt som beröres af de så kallade brännande frågorna för dagen, efter hvilka man ansett sig kunna indela menniskorna i sådana som förtjena att lefra och sådana som förtjena att dö. Så brännande äro alla dessa frågor icke, att icke tiden svalkar dem. Hvad som förtjenar att blifra är det sanna, sköna och goda — eller för att tala från ståndpunkten af en personlig verldsåskådning: hvad som förtjenar att blifva är den person, som i sig upptagit det goda i dess eviga skönhet och sanning. -— Med mer än vanlig styrka betonades detta af en bland de män, om hvilka vi enligt det vanliga språkbruket säga, att de bortgått under det förflutna året. Jag menar Christopher Jacob Boström. Han betonade det i lära och lefverne. Han lärde att det finnes ett andligt och evigt, och han var djerf nog att påstå, att detta vore den egentliga kärnan och väsendet äfven i det som föregår. På detta väsendtliga såg han och bedömde allt derefter. Stort var för honom det allena, som egde det väsendtligas prägel, litet och obetydligt allt det öfriga. Meden ynglings hängifvenhet älskade han det förra; med en mans öfverlägsenhet visade han tillbaka det sednare. Hjertat i hans bröst och gisslet i hans hand voro rörliga nog, men drifkraften för begge var kärleken till ådet, som aldrig förgår. Det som aldrig förgår -—hvilket är dess egentliga gestalt? Huru ser det ut, dess anlete? Fullkomligt ohöljdt framstod ännu aldrig detta anlete för ett menskligt öga. Men den ande af brinnande sanningsbegär, som med eller mot den enskildes vilja skaffar sig en väg öfver den menskliga historiens alla områden, har tid efter annan, sekel efter sekel, flägtat undan en flik af det underbara anletets slöja. Den som då haft ögat öppet för andra syner än dem af töckengestalter eller bländande färgspel, han har uppfattat ett drag af det anletet, uppfångat en blick ur dess öga, och hvad han då såg, det försöker han sedermera att på fattligt sätt ätergifya för sina mindre klarsynta bröder. Och efter han sett hvad icke alla sett, så kallar man honom en siare. En sådan siare var Boström. Såg då han san ningsanletet ohöljdt? Nej, men han såg mer än de flesta och med mera allvar än de flesta. Han såg åtminstone och gjorde allvar deraf, att det anlelets sanning var klar som dagen, att dess skönhet var harmoni och att i dess godhet låg något som tycktes säga: Stilla, I barn af en bullrande verld — jag skall vinna eder alla. Tron på denna det klaras, harmoniskas och godas verlds-öfvervinnande makt var med Boströms väsen sammanvuxen. Den var hos honom en tanke, som vuxit ut till ett lif. Den som hörde honom tala eller såg honom handla kunde nästan icke låta bli att tänka på den gamle Sokrates ord: heldre må min ly:a förstämmas eller den chor jag anför, äfvensom menniskornas mängd icke längre instämma med 1 än att jag ensam icke skulle harmoniera med mig sjelf utan motsäga mig sjelf. Så tänkte, lärde och handlade Boström, och efter han det gjorde, skall historien. af honom bevara mycket bland sina dyrbaraste skatter. Den gamle siaren har gått bort, d. v. s. hvad af honom var gammalt har gått bort. Skola vi sörja deröfver? Nej. Det förgångna kan och fär icke komma åter, ty det som förgår är förgängelsen värdt och det som förtjenar att blifva, det förgår aldrig. När ännu några sekler förrunnit, skall gudinnan med demantgriffeln skåda tillbaka på detta rum och på denna tid. Säkert skall hennes öga med ett klart uttryck dröja vid den svenske filosofens gestalt, och när hon på sin tafla tecknar hans bild, tror jag hon skall hafva svårt att icke tänka på de svunna dagar, Leonidas och Sophokles. dagar, då det ännu var henne beskärdt att teckna bilder af Spartansk kraft och Attisk harmoni. Men äfven efter oss unga, som omgifvit den gamles lärostol, skall hennes öga spana. Skall hon få sigte på oss? — Kanske — kanske icke. Det är icke derpå vigten ligger. Vigten ligger derpå, att om hon får sigte på oss eller om ett annat öga, som ser bättre än hennes, får sigte på oss, vi då måste se ut såsom de, der gjort verkligt allvar af det verkligt goda de lärt, vare sig vid den enes lärostol eller den andres. Med denna framtidstanke höja vi vårt lefve för Boströms minne! Skälen för Nordens qvinna lydde som följer: Om hvad stort och präktigt verlden ser, Vill jag icke någon lofsång bilda. För det sköna, ljufva och det milda Lägg, min sång, din enkla hyllning ner, För min håg stå hemmets gröna lindar, Vaggande för milda vestanvindar. Der är stillhet, der är lugn och frid, Der är hon, som kan vår lycka stifta. Hur de mörka moln derute skifta, Hon är alltid lika huld och blid. Hon blir ständigt trogen vid vår sida, For att ljus och värma kring oss sprida. och han tackade sin Gud då han slutligen såg dörren tillslutas mellan honom och henne. Tlunentknd Af A 1 2 Ko