Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1867, sida 2

och han tackade sin Gud då han slutliger säg dörren tillslutas mellan honom ocl henne. Upprörd af detta samtal gick Ldia emellertid fram och tillbaka i sitt rum. hennes kinder glödde, men likväl tycktes hon mindre tänka på den nyss afskedade gästen än på ett annat, väntadt besök, ty ofta flögo hennes blickar till vägguret som redan visade tio minuter öfver hal tolf; men slutligen hördes raska steg i förstugan, och straxt derefter klappade er fast hand på hennes dörr. Hon öppnade den sjelf, och i det hon räckte handen åt don Rafael, sade hon vänligt: — Det var ganska vänskapsfullt, sennor, att ni efterkom min inbjudning. Hjertligt välkommen. — Det hade varit orätt att icke göra det, sade den inträdande, — och jag behöfver väl icke säga er huru gerna jag efterkom den? — Jag vill tro er, sade Lydia med sitt förtrollande leende, — och. skattar det desto. högre, emedan jag vet att det kostar er en uppoffring. — En uppoffring? upprepade Rafacl förvånad. Tyst, afpb öt Lydia och höjde sin hand, — jag vill icke oombedd intränga i edra hemligheter, Det är tillräckligt för mig att ni är här. Föröfrigt, min värde sennor, lät jag bedja er komma hit ej för min, utan för er egen skull, ty jag har något angenämt att meddela er. — Och om jag nu sade er huru hycklig jag känner mig redan deraf, att ni har tänkt på mig! ren ; Lydia upplyftade bedjande sina händer emot honom.