Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1867, sida 2

unga fransyskan hade — — men det var ej möjligt. — Ni har väl icke — — stammade han förvirrad. . — Jo, jag har, skämtade fröken Valiere, — och. om. ni icke hade varit så viss om er seger, skulle ni för längesedan hafva sett att mitt hår är mörkbrunt, men att denna lock, som ni så länge burit på ert hjerta, är korpsvart. Önskar ni kanske jemföra dem båda? , ; — Min fröken, sade Stjeraa och sprang upp från sin stol, — detta är för mycket! Hvarmed har jag förtjent det? h: — Fråga ert eget hjerta, återtog Lydia kallt, — det skall bäst svara er. Men jag hoppas att jag nu har varit tillräckligt tydlig. fö Fullkomligt, svarade Stjerna mellan de sammanbitna tänderna, — det kan ej misstydas, och jag skall således rymma fältet för herrar Desterres, Benares och alla dessa öfriga sennores! utropade den yppretade unge mannen och fattade sin att. : — Äfven deruti misstar ni er, sade Lydia lugnt, — man kan ej afstå från något, som man icke egt. Menaså skola vi icke. skiljas, Stjerna, fortfor hon i förändrad ton. — Lexan var skarp, men låt det blifva en lexa för hela lifvet. Med enkla, hjertliga ord och ej med fadda, osmakliga artigheter vinner man ett hjerta, som verkligen är värdt att vinnas. Ni har aldrig älskat mig, ty annars skulle ni hafva aktat mig högre. Stjerna ville svara något, men han förmådde det ej; han kände sig så slagen och föredmjukad inför denna besynnerliga qvinna, att han endast förmådde buga sig,