Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1867, sida 1

S— —---—— —Lk2 En blick på frih. A. C. kaabs motion angående landtsörsvarets ordnande och dertill erforderliga medel. I. Vi uttäste oss i vår förra afhandling att egna en utförligare uppmärksamhet åt de punkter i motionen, uti hvilka den det hela genomgående grundtankan framträder mera i dagen. Först vilja vi i oafbruten följd återgifva alla de punkter, sem röra indelta armåen, för att sedan dervid göra våra erim ngar. Dessa punkter äro töljande: 1:0. Bibehällande af indelta armåen, men med förändrin i döningssätiet, så att rastoch roteb Mare i s le. för torp med alla dertill hörande mindre one: . må lanna aflöna soldaten med bostad och kontant lön eller med stat och lön, allt eftersom det för honom kan vara lämpligast. Skälen här ill äv): att vi ej för närvarande kunna tårka på möjligheten att bettrida alla de utifter, som ett korriptioneays: ems införande skulle förorsata; av vi e) be ide finnas villiga till dea långa tjenstgöringd för landets hela tillv ande maliga befo ng, som et sådant system slLalle medföra; ett indelea armeen bör kunna utbildas tih verkliga ledare i krigstid för hela landes marliga betolknina, som derigenom ej behö-ver underkastas så låne vapenöfning, som i flera andra Jönder; ett belt evetyd!sa rubbninge i det närve onde forhå-ndet komme att ega rum, så att vi undginge äfv-aty et af den svaghet, som ky de uppkomma vader öfvergångsperioden ån det ena systemet ål det andra; semt vidare att eta de-sa mind-e onera, såsom qvarnskjuts, bi 1ksingshielp, jvkost m. m. dylikt, som ständigt på ett naggande sätt påminner jordegaren om indelningeverkets tunga obehag, helt och hället kunde borttagas. 2:0. Att tjenstetiden bestämmes till 6 ä 10 år, med rätt för regementschefen att låta soldaten efter dessa år på viss tid förlänga sitt tjenstekontrakt; börande vid all rekrytering regementschefen ega vitsord. Skälen härtill äro: att den indelte soldåten för närvarande blir för gammal att kunna användas till faltsoldat: att de. måste vara vida svårare att utbilda duglig: underbefål af för lifstid antagna soldater, som på samma gång äro jordtorpare, tryckta af emsorger att försörja hustru och barn, än af män i den ålder, då hå gen för militära öfningar och för militärlifvet ör störst; vidare att man af de redan or tjenst afgångna soldaterna kunde vid krivstillälle på äkna en förstärkning åt armböen, 5 vensom en stam af tillräckligt inöfvadt manskap åt depot-ena, utan att behöfva minska stam: upperna vid den i fört gå mde armeen, samt slutligen att afskedade, ännu unga soldater skulle veaf stor py.a vid bitdande af en landstorm. Ä 1:0. Större öfning för hela indelta armåen, under beräl ng att uv dess leder hufvudsakligast hemta det vkade be.v!, som i krigstid kan erfordras. 5:0. Tillöl vingen i antalet af beil äfven i fredstid, husvadsakligast genom att låta officerare efter vi. 22 år (6 å 10) öfvergå på. half sold med ringare syldignet till tjenstsöring vader fredstid än de öfrige, men med bibehållande af tour och befordring-rätt, äsvensom med rätt till en i förhållande till den mindre tjenstgöringen nedsatt pension. Behofvet af ökadt beal med verklig militärisk utbådnäng lärer af hvar och en kunna inses, och det billigaste sättet att till någon del afhjelpa denna brist torde detta vec. Utan tvifvel skulle många af våra jordbiskande officerare begagna sig häraf, då de derigenom kunde undgå. den ofta ganska besvåörliga, om ej vidlyftiga expeditionsringen, arbet-och fångbevalwings-kommendenyar m. m. dylikt. 6:0. En del af båtsmansbhällets förändring till roteradt infanteri och jemnande af de indelta regementenas styrka, hufvudsakligast efter landtförsvarskomitens förslag. 10:0. Höjande af krigsbildningen inom armåen, dels genom ytterligare utvidgande at den nu inrävtsde krigs-högskolan å Marieberg, så att den kan upptaga ett vida större antal elever, och dels genom inrättande af årliga underbefäls-skolor, så väl vid regementena som distriktsvis eller för flera distrikt tiisammen, t. ex. vid Karlsborg och Stockholm: Ati vårt land måste för krigsbildningens befrämjande göra vida mer än de flesta andra länder, framgår klar deraf, att den folkmångd, som talar vårt språl är ringa, och att således den publik, som läser våra militära skrifter, är alltför fåtalig, för att genom ett lofligt vinstbegär framkalla skriftställare i dessa ämnen, eller mana dem till fortsatt verksamhet för spridande af militäriskt vetande. Dertill bidrager äfven vår armå-organsation, som ej. tvingar offic-rare til ständig garnisonstjenst, under hvilk:n tid de Ir ppast kunna undgå att inhemta flera militärkuå kaper, dem de på londet boende officerarne näppe igen äro i tillfälle