Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1867, sida 2

en dåre, hvilken ej vet hvad han gör, — jag är rik! Ehuru här i det fremmande landet hänvisad till en plats hos feemmande menniskor, är det icke så i mitt hemland, der mina föräldrar ega en stor egendom, och jag är deras ende son. Jag kan erbjuda er ett lugnt, sorgfritt lif! Säg ja, Lydia, och gör mig till den lyckligaste menniska på jorden, men håna mig ieke längre, — ty jag förtjenar det ej. Välan, sennor, sade Lydia, omkring hvars läppar ett leende i början hade sväfvat, i det hon betraktade honom vänligt, men dock allvarligt, — jag kunde åter svara er såsom förr, att ni erbjuder mig tvenne saker, som jag ej kan använda, nemligen ett sorgfritt och isynnerhet ett lugnt lif; men jag vill icke göra det, utan svara er helt kort och utan omsvep: Vi passa ej för hvarandra; jag ber, låt mig nu tala till punkt, likasom jag förut lät er göra. Jag upprepar ännu en gång: Vi passa ej för hvarandra, ty för ett äktenskap erfordras ömsesidig kärlek, och det är en böjelse, som jag icke känner för er. Ni har nu fått mitt uppriktiga svar. — Lydia — — — Ni har uppmanat mig att svara er öppet och uppriktigt. Det har jag nu gjort, och icke för första gången, ty redan ofta har jag sagt er detsamma, ehuru ni icke ville tro mig. IIädanester hoppas jag att ni aldrig mera skall återkomma till denna sak. (Fors.)