Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1867, sida 3

om biskopsembetenas indragning. Hr O. B. Olssons från Kristianstads lär förslag om att indraga biskopsembeten och spara lönerna har sfoljande lydelse: Från landets ena ända till den andra, från troner till backstugan höres nu blott ett gemensamt rop. ropet på sparsamhnet. Den penningekris, som så djupt ingripit uti och så tryckande inverkat på alla samhällsförhållanden och ännu blyeungt hvilar på handel. industri och näringar, her åtminstone medfört det goda, att den lärt oss att fråga efter ersikerna till dess tillvaro, och allmänna svaret är, att slöseri och tanklöshet i stort som i smått har bragt oss i den belägenhet, hvoröfver så mången tröstlöst och hopplöst suckar. Med blotta klagovisor afhjelpes dock icke det onda, ett annat steg måste tagas. försök måste göras till dess icke allenast botande med palliativer för tillfället, utan dess förekommande för framtiden; vi måste, med få ord, komma från ord fill sak, vi måste lära oss inse vår ställning såsom innebyggare i ett fattigt land, der natur, klimat och alla på våra näringar inverkande förhållanden icke allenast mana, utan allvarligt befalla ocg att icke spela en rol, som oss icke tillkommer, att icke taga Frankrike eller andra afnaturen väl gynnade länder till föresyn och blifva deras apor, utan laga så, att vi kunna efter de: gamla ordspråket: ställa munnen efter matsäcken. Lagstiftnirgen kan dock icke upphäfva sig till den enskildes förmyndare i eåonomimål. utan den, som af skadan icke kan blifva klok, får äta s na gerningars frukt. Deremot tror j att riksdagen kan och bör, efter den erhållna lärdomen, ordna samhällets och statens angelägenheter så, att dess utgifter ställas i förnuftigt förhållande till dess tillgångar, på det att, om den nu tryckande krisen en gång hinner öfver, den icke må genast återkomma och hålla oss i samma ömkliga febertillstånd. Hvad som efter min uppfattning är en ganska påtaglig orsak till våra statsutgifters öfverdrifna höjd, är den verkliga statslyx af embetsverk och tjenstemän, som med sina dryga underhållskostnader trycker statsregleringen och hvilkas antal år efter år förökas, utan någon motsvarande indragning på annat håll. Nya tjenster, nya löner, löneförhöjningar och ökade utgifter. ifrägaställas och beviljas vid hvarje riksdag, oaktadt allt det vackra talet om sparsamhet; men förslag till embetsverks eller tjenstemäns indragning låtasig icke förnimma. Från min ståndpunkt erkänner jag gerna min oförmåga att rätt bedöma dessa frågor, men kan lock icke underlåta att uttala hvad som är allmänna meningen bland landets allmoge, äfven bland lem, som bättre förstå dessa förhållanden, nemlisen att en kraftig och genomgripande reform af svenska embetsverken och reduktion af en mängd jenster är af behofvet högt påkalladt, såvida tats-budgeten skall få ett innehåll, som nägorunda motsvarar landets behof och folkets tillz;ångar. AAA A —