Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1867, sida 1

kunde upptäckas: vägen, som man här kunde öfverse på en ansenlig sträcka, läg tyst och ödslig, och Pertena, som tycktes belåten dermed, förde nu sin häst ut på vägen, satte sig upp och sprängde i fullt karrier utefter den jemna vägen met Lima. III. Bakhåället. Solen nalkades redan synranden, och astonmolnen äterspeglade i all sin tropiska prakt ljusmassorna från dagens försvinnande stjerna, då den lilla kavalkaden, som besökt haciendan, åter upprörde dammet på vägen till Lima. Rafael hade blickat efter gästerna tilldess en krökning af vägen bortskymde dem, och försänkt i djupa tankar gick han nu tillbaka uppför trappan och in i huset; — han hade ej sett att Juanita stod vid ett af fönstren, och att hennes blickar hvilade på honom. Med händerna på ryggen gick gamle Bertrand raskt fram och tillbaka i rummet, och först då Rafael inträdde stannade han och sade till honom: — Inte en gång under hela dagen har Desterres kunnat möta mina ögon; inte ens för en sekund! Då jag betraktade honom, irrade hans blickar alltid hit och dit i rummet, — omöjligt att uppsnappa dem — Och hur tyckte ni om er unga landsmaninna? frågade Rafael, som nu minst af allt tänkte på sennor Desterres. — Bra, mycket bra, utbrast monsieur Bertrand, — tusan till flicka, det måste man tillstå! Hon har hufvudet på rätta stället, Rafael, det är säkert, och så stilla. och tillbakadragen hon stundom visade