Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1867, sida 1

dammiga glasen med Tschitscha och vänfade på kunder, — eller snarare afskräckte em. Den yttre verlden erfor ej mycket af dessa gillen, men likväl stod huset ej i det bästa rykte, hvartill dess något misstänkta läge torde bidragit; ty just der i trakten, ehuru längre in i ödemarken och utom synhåll från kojan, hade de flesta morden och stölderna på sista tider egt rum. Visserligen kunde man ej tillskrifva värden någon skuld dertill; han lemnade sällan eller aldrig sin koja, och om än sysslolöst pack gick in och ut hos honom, — så hvem kunde hindra det? Han höll ju en offentlig posada, och hvem som ville dricka något hos honom var välkommen, om han blott kunde betala. Ätven i dag var Pasquales lokal besökt, ehuru vägen låg så ödslig i solbaddet, och ej en enda häst syntes derutanför. Men, som redan blifvit nämndt, hade hans gäster den vanan att icke lemna sina hästar ute på vägen, — ty i Peru är hästen vida mera ökänd än ryttaren. — De togo dem med sig in i det till detta ändamål uppförda lidret och kunde då vara säkra att ingen inträdde till dem i rummet, såvida han icke tillhörde deras kotteri, ty ingen fremmande resenär skulle gerna hafva stigit af vid detta ruskiga näste. Ingen brydde sig således om ifall hästtramp hördes utanför, och sennor Corona kunde således äfven i dag ostörd ställa in sin häst här, hvilket han så ofta hade gjort. Då han inträdde i rummet eller rättare sagdt huset, — ty hela byggnaden innehöll blott detta rum —, fann han redan fyra gäster vid bordet, medan värden, med ven