Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1867, sida 3

att söka uppfinna något ovanligare medel att lindra de skuldsattes af alla samhällsklasser bekymmer. Talaren visste, att den, som lyckades häruti ofelbart skulle blifra ländets mest Uppburhå man, nen förgäfves! Det finnes ingen kungsväg till verandet och icke heller till välstånd, som endast kan uppnås genom ihärdigt arbete och sparsamhet. Hvad fria räntan beträffar, så var den en välgerning äfven om sjelfva öfvergången varit förknippad med några olägenheter; Hade räntan ej blifvit frigifven i Bept. 1864, så håde vi inom samma ärå slut af allmänt kända orsaker haft att genomgå en penningkris, äfven i Maj 1866, då hela den större rörelsen, som af utlandet plägar taga rörelsekapital, måste söka detta på den inhemska marknaden, emedan den i England utbrutna krisen vållade att krediterna, just då de skulle begagnas annullerades af kreditgifrarne. Hade vid detta tillfälle räntan ej varit frigifven, skulle en våldsam kris utbrutit, hvars omfattning svårligen kunnat beräknas. En talare har sökt utsinna något sammanhang emellan 1535 års tulltaxa och 1837 ärd kris. Talaren kunde ej inse detta. 1855 års tulltaxa var en svensk produkt och 1857 års kris importerades direkte från Amerika. Beträffande riksbankens silfver har man mycket bekymmer, men äfven här förblandar man orsak och verkan. När rörelsen är liflig växer riksbankens sedelstock och i proportion dertill den metalliska valutan, hvaremot när rörelsen är tryckt presenteras banksedlarne till inlösen och siltverkassan förminskas. Den kan dock ej tömmas utan våldsamma åtgärder. Såsom exempel härpå anförde talaren, om riksdagen dekreterar att riksbanken skall hjelpa alla skuldsatta jordbrukare. Talaren, som sålunda ej kuunat dela de af föreadende talare uttryckta åsigter om hvad som försvårat ställningen, ville nu angifva de orsaker, som enligt talarens åsigt härtill bidragit. 1:o. Det forcerade jernvägsarbetet. Att på så kort tid utföra så stora arbeten gjorde en rubbning ej allenast i alla näringsförhållanden, utan äfven i priserna på jord, hvilka stego oerhördt, oaktadt dagsverksprisen, gom inverkar på jordbrukets nettobehållning, uppjagades. Jernvägarne byggdes, såsom fallet ofta är med arbeten; utförda för statens räkning, utan allt afseende på kostnaden. Man byggde med full pung och brydde sig ej om att tänka på den blifvande afkastningen. En riktig folkvandring af jernvägsarbetare lemnade sina hem hvarje vår, återvände dit hvarje höst, utan att medföra några besparingar. Föga bekymrade man sig om jernvägsarbetarhe, hvadan krogen blef dessas sparbank. Hembygden gick miste om deras arbetskraft, men kommunen fick ofta försörja de öfvergifna familjerna. När nu jernvägsarbetena sysselsatte ett färre antal; Har man sett dessa arbetare, vanda att ledigt förtjena hög dagspenning, hellre gå från dörr till dörr, aån att återvända till det regelmessiga arbetet vid jordbruket. Dessa folkvandringar ha, i talarens tanke, utöfvat ett menligt inflytande på jordbruket. 2:0o. Den betydliga upplåningen af utlandet. Så, länge man upptog det ena lånet efter det andra och med delar af ett nytt lån betalte annuiteterna på de föregående lånen, så gick allting gan ska ledigt. Men nu, sedan upplåningen så bedrifvits och vilkoren så försämrats, att den måste afstanna, så betalas annuiteterna till utlandet ej med nya obligationer, utan med landets produkter. Vi måste ha ett öfverskott dertill, och at! frambringa detta kännes litet ovanligt, då man en längre tid lefvat på länta tillgångar. 3io. Den högt uppdrifna spekulationen. Denna! inverkade menligt icke allenast för de köpare, der i en egendomshandel kom till stånd, utan för egare af sådan jordegendom, som icke blef såld. De anställde jemförelser och befunno sig rikare än de någonsin anat, och det, besynnerligt nog, utan att deras inkomster tillvuxit. Denna iråkade rikedom var ganska kostbar, ty den födde anspråk, och anspråken vållade stegrade utgifter. Tal. anförde, råsom bevis på den otroligt högt uppdrifna spekulationen, dels att ban dåförtiden sett af sakkunnig person upprättad kalkyl, grundad på 17 riksdalers medelpris för en tunna råg, för inköp af en jordegendom; dels att den man, som har största förtjensten om våra jernvägar, offentligen förklarade, att det var nödigt snart bestämma jernvägarnes , sträckning, på det att ej priset på jord skulle äfven å andra orter uppjagas. I 4:0. Kreditväsendet. En talare hade sagt, att vår olycka var bankoch kreditväsendet. Sednare delen ville talaren biträda. Kreditväsendet är ytterst bristfälligt, och dertill är vållande dels dåliga kreditbruk, som man envisas att ej vilja bortlägga; dels föregående riksdagar, som ej förbättrat inteckningsväsendet och utsökningsbalken. Talaren redogjorde för huru, då reqvisitioner ingingo till sabrikanter, dessa expedierade varorna utan att veta huruvida de erhöllo betalning om 3 eller efter 15 månaders förlopp. Den häraf uppkommande oreda i beräkningarne och ränteförlust uppsick tlll vida mer än det förlorade tullskyddet. Beträffande svårigheterna att på laglig våg erhålla liqvid för skuldfordringar, så insåg talaren nog, att man trodde sig gynna låntagarne genom en viss efterlåtenhet, men detta var ett grundligt misstag och hade till gifven påföljd, att bankdepositionsbevis och obligationer, äfven då räntefoten vore lägre, åtnjöte företräde framför inteckningar och andra papper. Talaren kunde ådagalägga, att intecknade skuldebref blifvit. i banker belånta för en obetydlighet af deras kapitalvärde, blott eme-! emedan innehafvaren af dylikt papper ej kunnat utbekomma räntan och ej gerna kunde med sjelfva förskrifningen köpa sina förnödenheter för dagen. Dessa voro de väsentligaste anledningarne till de nu rådande svårigheterna, och att så är förhållandet skall nog blifva upplyst, då en blifvan-; le utredning lägger sanningen i dagen. Tal. ville emellertid på förhand förklara, att ingen borde göra sig några illusioner om statens förmåga att ordna enskildes affärer. En dyrbar tid spilles, om den enskilde, i stället för att gripa verket an, intager en afvaktande ställning, under sörhoppning att det skall lyckas genom någon utredning anvisa annan hjelp än den, som står att finna i den egna omtankan. Hr Tornerhjelm invände att det alldeles icke vore meningen att rycka frågan om bankovinsten från bankoutskottet, och yrkade på bifall utan det af hr Weern gjorda tillägg, hvilket, om det antages, skulle sönderbryta hela förslaget. IIr Hasselrot ville icke motsätta sig hr Werns tillägg, då hufvudfrågan här vore om utredningen, men icke om bankovinsten. Hr Tersmeden gillade också hr Weerns tillägg, emedan det ovilkorligt tillkommer bankoutskottet att inkomma med förslag om bankovinstens användande. Friherre Sprengtporten önskade att andra kammarens inbjudning måtte bifallas, ehuru talaren