Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1867, sida 3

ännu en gång hade tryckt generalens hand, iennade han rummet. Ute i korridoren, som sträckte sig utefter samtliga rummen i våningen, var han fullkomligt trygg, ty om han der mötte någon, kunde denne aldrig veta hvilken af gästerna han hade I besökt. . Franco stannade ensam qvar i sitt rum, och medan han satt i sin hängmatta såsom på en hästrygg, med nedhängande ben, stödde han armbågarne mot knäna och blickade tankfull framför sig. — Usla pack, mumlade han derrid sakta för sig sjelf, — uselt pack allesammans, om de hafva svart eller hvitt blod i ådrorna, om de kalla sig Caballero eller draga en handkärra. Endast egennyttan drifver dem; alla vilja de hafva ett bete: pengar, titlar, äreställen och indrägtiga embeten, hvaraf de kunna göda sig, och hvad bry de sig om hvem som erbjuder dem det! De kalla mig Sambo på min rygg, men i ansigtet titulera de mig excellens, semnor och general samt skulle trampa mig under fötterna, om de ej hoppades. kunna draga nytta af mig. u är jag deras man, naturligtvis: expresidenten, om hvilken de tro att han snart åter skall få fast fot i Ecuador, skall draga kastanierna ur elden åt dem, förstår sig, och sedermera väl äfven dansa efter deras pipa! Bueno; vi få se huru allt detta artar sig; — en lycka dock att man ej behöfver hålla sitt ord till detta pack! Och sakta leende för sig sjelf framtog han åter en papperscigarr, tände den, lutade sig derefter tillbaka och utblåste den blå röken i luften. (For s.)