Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1867, sida 3

fan me F (.. 85 (. Den är i ordets rätta bemärkelse en lifsfråga för landet, såväl i statsekonomiskt som klimatiskt och sanitärt hänseende. Huru kan det i en framtid blifva möjligt för befolkningen att bebo och odla ett land med vårt kalla klimat, utan tillgång till skog för byggnader soch tillfredsställandet af de många oundgängliga behof, hvartill endast barrskogen kan användas? .Iuru bereda sig trefnad och lifsbergning utan tillgång af ved? Icke ega vi Englands outtömliga kolgrufvor till eldning, icke dess kapitaler att från andra länder införskrifva skogsprodukter. De torfmossar, som på åtskilliga ställen finnas, lemna en ringa och otillräcklig ersättning. Att skogarnes försvinnande verkar menligt på klimatet få vi årligen erfara, ty i ett land, der vindarne ohejdadt fara fram, inträffar mera sällan den nödiga omvexlingen emellan torka och regn, ofta till stor skada för årsvexten och oersättlig förlust för jordbruket. Ja sjelfva årstidernas omvexling sker mindre regelbundet än i fordna dagar: vi upplefva ofta både julsommar och påskvinter. Af erfarenheten är äfven bekräftadt, att helsotillståndet och folklynnet äro bättre i skogstrakter än på slättbygden, emedan träden verka välgörande på det animaliska lifvet samt befrämja hälsa och liflighet. Genom skogarnes utödande förminskas också i förhållande derefter alla fogelslägter, hvilka derstädes ega skydd, hemvist och hvila. Dessa våra bevingade vänner hafva det vigtiga uppdraget i naturens hushållning att förminska antalet af de larver och insekter, hvilka ofta anställa stor förödelse på ängar och åkerfält. Sverge har i fordna dagar öfverallt varit bevuxet med skog. Alla de vidsträckta ljunghedar och bergstrakter, som med sin sterila nakenhet nedslår sinnet, buro då på den tiden sin sköna oskattbara prydnad af skog. Att till och med Westergöthlands Svältor hade en stor och växtlig ekeskog kan man ännu varseblifva på de många stugor och ladugårdar, som i dessa trakter äro uppförda af ck. Ett kort sammandrag af skogshushållningens öden i vårt land torde här vara på sin plats. I Sverge har af ålder kronan innehaft alla landets skogar, utom de mindre delar deraf, som voro tilldelade hvarje hemman. Sedan kronogodsen, eller den bebyggda del af landet, som tillhörde kronan, blifvit till största delen henne afhände, egde hon ännu qvar sina ofantliga skogar. Dessutom hade kronan bibehållit en viss dispositionsoch tillsyningsrätt öfver alla de enskildta skogar, som tillhörde skattehemmanen, så att dessa ingalunda finge behandlas efter behag. Vid 1789 års revolution afhändes kronan denna sin dispositionsrätt ötver de enskildta skattehemmanens skogar; efter 1809 års statshvälfning yrkades — och till en viss grad lyckades man — att kronan skulle skiljas vid gejelfva kronoskogarne, d. v. s. de skoigar hvartill kronan hade eganderätt. Frågan om afhändande af kronoskogarne före: kom under flera på hvarandra följande riksdagar ända till 1523 års riksdag, då efter många strider kronans skogar blefvo afvittrade och till enskilda öfverlemnade. , Vi gå nu att betrakta säger Agardh ,,de stora joch beklagansvärda missöden, som genom denna sista förändring hänga hotande öfver vårt land och hvilkas förekommande är och länge varit föremål för hvarje fosterländskt sinnad svensks djupa bekymmer. Under tiden från 1809 till 1823 kan ses huru kronan brukade att använda de stora skogsområden, som hon ännu förbehållit sig. Då man skiljer vårt land i tvenne delar, nemligen de delar som ligga norr och de som ligga söder om Dalelfven finner man att uti de sednare voro redan för uråldriga tider bebyggda hemman strödda öfver hela landet, emellan hvilka större och mindre sk or utbredde sig. Derigenom att hemmanen i innehöllo mera skog än som ansågs nödigt för deras egna behof, erhöll äfven kronan i de södra landskapen stora skogsträckor på si del. Sedan hemmanen, dels genom odling, dels till förbrukning och afsalu uthuggit och användt sina skogar, antog man det gamla välvilliga systemet, att kronoskogarne under namn af by-, socken-, häradsoch länsallmänningar skulle genom utsyning leverera hemmanen timmer, ved, gärdsle, löf, näfver, torf och dylikt till eget behof, men ej för afsalu; allt detta fick dock ej ske utan anmälan, pröfning och utsyning. Kronan förbehöll sig dossutom rätt, der så nödigt fanns, lysa fred öfver skogen, att den måtte tillväxa. Sådant var vårt gamla skogshushållningssystem. Det vittnade om mycken klokhet. Det hade, om det blifvit riktigt utveckladt efter sednare tiders förhållanden, varit icke blott välgörande för de enskildta hemmanen, som derigenom icke kunde komma att lida brist på skogs-effekter, utan äfven högst vinstgifvande för kronan. Men detta visa och statsekonomiskt riktiga system är för alltid förbi och i dess ställe den principen antagen, att allmänningar icke skola finnas, utan småningom delas och öfverlemnas åt enskilda. Blott en mindre del får ännu bibehållas för kronans räkning. Odeskogar kallades de ofantliga skogstrakter som från gränsen af landets bebyggda del sträckte sig upp mot sjellen. Sådane funnos egentligen i de landskaper som ligga norr om Dalarne och stodo under landshöfdingarnes öfverinseende. Af det föregående hafva vi sett, att ehuru kringliggande hemman hade tillåtelse att hämta skogsfång på kronans skogar, var denna tillåtelse icke rättighet. Det oaktadt har man, då striden om skogarnes utdelning började, sökt göra den satsen gällande, ja tagit den för gifven, att dessa hemman vore ett slags delegare i skogen ; genom denna skefva uppfattning, denna förvridna framställning af eganderätten, hafva efter år 1824 alla åtgärder till en förbättrad hushållning med kronans skogar mött oöfvervinneliga hinder. Tillfölje af detta missförhållande har sköflinger af de norrländska skogarne ohejdadt fortgått under den långa tidrymd, som förflutit sedan 1824, samt detta så långt floderna, vattendragen och sjöarne kunnat underlätta transporten samt de kapitaler, trävaru-exporten lemnat, kommit enskilda tillgodo. På ett sådant sätt har den betydliga national-rikedom, hvilken rätt vårdad, kunnat blifva outtömlig för staten, under tiden blifvit allt mer och mer medtagen. på lika sätt har det tillgått med kronans allmänningar i landskaperna söder om Dalelfven, ty sedan enskilda nedhuggit och jemnat sina skogar med jorden, har detta äfven inträffat med kronans parker och almänningar.. Om man ej på fideikommisser och andra större egendomar, hvilka ej ombytt sina gamla egare. hade iagttagit en sparsammare skogshushållning, skulle snart åtminstone barrskogarne blifvit sällsynta i landet. . . . . Då det enskilda intresset visat sig så fiendtligt mot skogen, måste staten gripa in — den är framtidens målsman — i staten äro folket och landet hopvexta som själ och kropp. Staten får ej tillåta, att landet blir skoglöst. Den måste således återtaga alla sina kronoparker och skogar såväl i norra som södra Sverge, samt ställa dem under sin speciella vård. På många ställen skulle skogen, inhägnad och bevarad, återvexa af sig sjelf, samt på andra ställen genom plantering. För Norrland blef efter sista riksdagen en förordning utgifven, afsedd att vårda hvad af kronans skogar återstår. Jemte de föreslagna åtgärderna å statens sida bör skogshushkållnivg och plantering hos enskilda nå allt Lätt ammnunfras Uvaria iordegare kande