nyaste Jankee-sason. De stå under ledning of en, Bom skrifver sig president Adams och som är öfversteprest för den serskilda religionssekt, hvilken de tillhöra. Denna sekt kallas ,, Messias kyrka, och håller för, bland andra besynnerliga trospunkter, ott dess medlemmar äro af Ephraims stam, och att, som förbannelsen nu blifvit borttagen från Jerusalem, tiden är kommen för de tio förlorade stammarne att återvända till sina fäders land. De äro något bedragna på landets tillstånd. Ehuruväl de äro fullkomligt säkra på att förbannelsen är borttagen ifrån det, finna de att törnen och tistlar växa öfver allt, att landet icke flyter af mjölk och honung, så mycket mer som mjölk endast kan köpes mot 2 piaster för måttet och honung nästan är omöjlig att få till något pris, och att de måste lefva i sitt anletes svett. Icke desto mindre hafva de satt upp sina tält eller rättare trähus och arbeta nitiskt på tillredel erna för emottagandet af sina bröder, som från Amerika skola förena sig med dem i år. Turkiska Paschan har emottagit dem med godhet och gifvit dem all hjelp för bosättningen i deras nya hem. Bedragna af mormoner. En dansk man, som för flera år sedan reste öfver till Amerika och är anställd vid anlöggandet af den stora Union Pacifik-jernbanan, som skall gå från Omaha i Nebraska till San Francisko i Kalifornien, genom Mormonstaten, berättar i ett bref til ,,Folkets Avist Vid min ankomst till Omaha fann jag flera hundrade danskar, svenskar och norrmän, som, efter hvad jag sedermera fick veta, alla äro tillbakadragna mormoner; de hade alla såsom vihreledda får blifvit lockade från sitt hem af skändliga bedragare, hvilka voro mormonprester, och sedan de kommit till Saltsjön beröfvade all siu egendom. Slutligen fingo de ögonen öppna och med Guds hjelp kunde de återkomma till Omaha, hvarest de alla efter en liten tid arbetade sig fram, och flera af dem äro nu välmående män och några till och med rika. Daggmasken. Mången går på ett besynnerligt sätt sin verld igenom; ingen dock så förunderligt som daggmasken. Forst och främst har han intet hufvud, men lefver dock och trifs förträffligt utan något sådant. Ivar hans förstånd sitter, det vet man icke, churu han förstår så mycket han behöfver. Iela hans kropp består af ringar, till ett antal af ungefär halftannat hundrade. Fötter har han lika litet som fjäll, men kommer temligen fort framåt. Han kan utvidga och draga sig tillsammans liksom en basun. Betraktar man genom ett förstoringsglas daggmaskens undra sida, så finner man på hvarje af dessa ringar åtta små vårtor, hvilka stupa bakåt och begagnas af honom vid hans krypande. Ilan rör sig således nästan på samma sätt som de små på borst stående figurer, hvilka man säljer som leksaker. Vill daggmasken krypa ner i marken, så väljer han helst sådana jordläger, som äro leraktiga, rika på förmultnade ämnen och något fuktiga. Han insticker främsta spetsen af sin snabel, hvilken han kan göra helt tunn. Har han blott lyckats få in dess yttersta spets, så sväller den sedan ut och vidgar hålet. Så småningom följa alla ringarne efter och borsten hindrar honom från att glida tillbaka. Ögon och öron, näsa och tänder fattas detta djur, och ändå lifnär det sig. Det håller till godo med det som ingen arnan vill hafva, med de smulor som falla från andras bord. Förmultnade och förvittrade djuroch växtämnen, hvilka rikligen förefinnas i gödselhögar och i trädgårdsjord, utgöra maskens vanliga föda. Der finnas några små blad eller fröhylsor, hvilka en lefvande växt för mer än ett år sedan frigjorde sig ifrån, såsom för sig icke längre behöfliga; vidare ett par flugben och en öfverhud, som larven till en skalbagge strukit af sig, då den blef för trång; dessa och hundrade dylika små afskräden utgöra en förträfflig föda för daggmasken, hvilken icke har stora anspråk och icke länge stannar i val och qval. Är han stor och gammal nog, så lägger han också ägg, och ur hvart och ett af dessa framkommer en liten mask, af alldeles samma utseende som den äldre masken. Äggens utkläckning ombesörjes af den varma jorden, men hvarje mask måste från första stunden föda sig sjelf. För flera andra djur är daggmasken en läcker föda. Medan han ännu kryper i jorden, söka flera efter honom; så t. ex. förnämligast mullvaden och äfven näbbmusen. Kommer han nattetid eller vid regnväder fram för att se sig om på jordytan, så snappas han bort af andra hungriga gäster. För hönsen är han en läckerbit och när åkermannen plöjer, spatsera kråkor och korpar för att söka de upplöjda maskarne. Liskaren söker honom vid lyktsken eller drifver bonom äfven om dagen fram ur sitt gömsle, derigenom att han begjuter marken med vatten, i hvilket han förut lagt blad af valnötträdet. Med de fångade daggmaskarne lockar han fiskar att bita på de utlagda krokarne, och förser på detta med tillhjelp af denne mask, vårt bord med smakliga fiskrätter. IIOSpodarens af Rumänien resa till Wallackiet för att öfvertaga regeringen var, enligt Bukarests tidningar, förknippad med högst äfventyrliga omständigheter. Såsom bekant var prins Karl af Hohenzollern förut löjtnant i preussik tjenst vid ett i Rhenprovinserna garnisoneradt regemente. Då prinsen hade fattat sitt beslut att emottaga hospodarvärdigheten, afreste han i all tysthet och i förklädnad till Zzurich, der han antog ett fingeradt namn och afgick såsom resande för en vinhandelsfirma på jernbanan till Dresden med en profläds å viner såsom bagage. Han åtföljdes af en wallackisk officer, men denne och prinsen agerade obe kanta för hvarandra i andras närvaro. Från Dres den gick han genom Böhmen, öfver Wien genon Ungern med jernbanor och ångfartyg, beständig med sin proflåda och pass såsom handelsresande till dess en afton ångbåten stannade vid Turris Severi på den wallackiska stranden af floden, hvar est finnas några intressanta romerska ruiner isynnerhet ett torn, bygdt af Septimus Severus Här gick den föregifne handelsexpediten i land fö att bese dessa och åtföljdes af den wallackiske of ficeren, som kände till orten. De båda resenärer na kommo emellertid icke tillbaka till afgångs tiden, hvarföre fartyget måste fortsätta sin fär dem förutan. Först några dagar derefter fick kap tenen till sin förvåning veta att han hade fört de: nve hospodaren till landet.