Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1867, sida 1

— Den stackars Stjerna, sade Lydia ned djupt beklagande ton, — hvad denna lag måtte förefalla honom förtärlig! — Och ni kunde vara så grym mot honom att qvarlemna honom i staden. — Jag hade varit grym, om jag hade tagit honom med, sade den unga skönheten helt allvarsamt; — han kan icke rida. — Kan han inte rida? — Nej, återtog Lydia leende, — men han skall snart förbättra sitt fel, ty sedan i går har han börjat taga ridlektioner af en gammal fransman i Lima, — tre gänger dagligen med mellantider, för att återhemta sig. Han inser att han icke kan existera i Peru utan denna ädla konst. Efter middagen företog det lilla sällskapet en kort promenad genom Bertrands anläggningar och trädgård, hvarunder Lydia hade tagit Juanitas arm, och först på aftonen, då fullmånen redan glänste från himlen, återvände de glada menniskorna till staden. Rafael hade följt dem ned till hästarne och hjelpt Lydia upp i sadeln. Nu sprängde de i kert galopp nedåt vägen, och han stannade bredvid Bertrand under verandan för att följa dem med blicken så länge han kunde. Uppe i huset stod Juanita vid ett fönster, med pannan lutad mot fönsterkarmen, och betraktade tankfull de lätta aftonskyarne, hvilka den sjunkande solen förlänade dessa herrliga färgskiftningar, som inom tropikerna äro så praktfulla. Slut på första delen.