Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1867, sida 2

denna länga tid. Men var det rätt af er? — Och hvarför, sennerita? — Anser ni mig blind, sade den unga flickan och skakade på hufvudet, — jag kan ju se huru ett par herrliga, svarta ögon ändteligen fångat den kalle peruanaren. Jag visste icke att en sådan magnet fanns här ute, — men kan det ursäkta att ni derför glömmer er gamla vän? Ni har gjort mig ondt derigenom, t jag trodde att jag, ehuru omedvetet, hade sårat er. Hon betraktade honom dervid med en så älskelig och frågande blick att Rafael kände sig nästan förlägen. Hvad skulle han oekså svara derpå? Han gjorde det, som han förut hade beslutat iche göra, — han urskuldade sig hos henne och sade sakta: — Jag skulle för längesedan hafva besökt er, men affärer qvarhöllo mig flera dagar i Callao. Ett fartyg hade anländt, hvars last jag först måste afyttra. — Ni har väl, för Guds skull, ingenting att göra med den ohyggliga kulihandeln? utbrast Lydia likasom förskräckt. — Ser jag ut som en slafhandlare? fräsade Rafael leende. — Nej, sennorita, ehuru en intim vän till er ej är fremnande för denna sak .... — Jag vet det, sade Lydia och en lätt rodnad öfverflög hennes kinder, — ni menar sennor Desterres. — Och har det höjt honom i er akting? j Lydia tycktes ej hafva hört denna fråga; won blickade några sekunder tigande framör sig, slutligen sade hon sakta: — Vet ni att under den tid, som vi ej vafva sett hvarandra, har jag tänkt mycret på er.