Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1867, sida 1

dag i Callao ännu ett fartyg med kulis hvilket man i går hade signalerat. Imdast tillfölje af en ful lkomlig vindstilla hade det ej kunnat inlöpa på redden. Så mycket var visst att man för ögonblicket ej kunde göra något vid s aken, ty enligt allt utscende hade de nuvarande .egarne till dessa olyckliga den peruanska lagen fullkomligt på sin sida. Rasacl kunde endast gifva den arme öbon hopp, ech han försäkrade honom att han för -de hvitas konung här i landet skulle omtala den oförrätt, som vederfarits dem, och att konungendå skulle bestrafsa de brottsliga och skicka dem sjeltva tillbaka till deras i ö. Till dess, — och det borde han tillsäga alla sina olyckskamrater — skulle de hafva tålamod och förrätta de arbeten, som ålades dem. Och huru tacksam var ej den arme indianen endast för detta löfte om hjelp! Huru lycklig han kände sig att icke blott hafva funnit någon, som talade hans språk, utan som äfven ville hjelpa dem i deras nöd, — och jublande sprang han till sina kamrater för att meddela dem denna glada nyhet. Men Rafael och Bertrand, hvilka i början hade ämnat gå ned till floden för att efterse hans vattenstånd, återvände nu. De ville ej gifva herr Desterres någon verklig grund för det klagomål, att de hade hindrat hans folk under deras arbete. Töröfrigt skulle de, till och med i detta fall, ej hafva blifvit oroade af gramen, som ingalunda tänkte på att inlåta sig i någon tvist med monsieur Bertrand ell Rafael. Det förbättrade visserligen icko hans lynne, då hans uppsyningsman med