Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1867, sida 3

Synden straffar sig sjelf. (Sann händelse, meddelad Skara tidning.) I V. by af Gerbo härad i Skåne tjenade hos en frälse bonde, hvars namn är mig obekant, tvenne drängar. Den äldste af dessa hette Per F.; han var af ett mycket stillsamt sinnelag, och ingen hade någonsin hört talas ondt om honom; den yngste, hvars tillnamn jag aldrig hört och hvars dopnamn jag glömt, men som jag här vill kalla Nils, var mycket yngre än Per, var nästan pojke. Hans sinnesart känner jag icke. Husbondfolket i det hus, der desse begge drängar tjenade, vaknade en natt vid det att taket och väggarne omkring dem stodo i lågor; förtviflade rusade de upp att väcka tjenstfolket — om barn funnos i familjen vet jag heller icke — men huru förvånade blefvo icke både man och hustru, då de funno begge drängarne uppe, fullt klädda och sysselsatte med att rädda sina egna klädespersedlar. Helt och hållet klädda voro de dock ieke, och det var kanske mest denna sistnämnda omständighet, som bidrog till att kasta misstankar på dem — de gingo begge ,i strumplästen .... för att kunna gå tyst. Några dagar efter branden blefvo de begge häktade. Alla, som kände Per, förvånade sig öfver att han skulle kunna hafva begått något sådant som det, hvarför han var anklagad. Om brottmålslagarne i de dagar varit sådana som de nu äro, skulle Per kanske snart kommit ut igen; jag vet icke om några bindande bevis mot honom förekommo; jag vet blott, att han sjelf förklarade sig vara ,,oskyldig till mordbranden, att Nils efter några månaders fängelse åter försattes på fri fot och att Per F. också blef fri — medelst skarprättarens bila, i hvilken frihet han it i8 på afrättsplatsen å L. nära Kristianstad r 1832. Per F. hade, under den tid han vistades i fängelset fått ett öppet öga såväl för sina egna synder, som för försoningsläran. — Vi tro således, att om han varit skyldig till den ogerning, för hvilken han var anklagad och för hvilken han fick plikta med sitt jordiska lif, han icke ännu kort före sin död skulle kunnat stå fast vid sin förnekelse af det begångna brottet — så tro vi, huru dermed förhöll sig vet endast den evige domaren. Nils var också bland de många. som begåfvo sig till L., för att se när Per F. halshöggs; om han gick ända fram, så långt att han såg huru hufvudet skiljdes från bålen, är mig obekant, men han såg bilan blänka i solen; han hörde ett doft hugg och -ännu ett, och derefter gick han hem i sin tjenst igen. Men Nils blef efter den dagen mycket tyst och besynnerlig; folk sade, att han icke var ,riktigt klok. Efter någon tid var händelsen förgäten. Om Per F. talade ingen, hvarken om hans skuld eller oskuld. Nils flyttade ur socknen; han fick tjenst hos en annan bonde, en mils väg från det ställe, der Pers graf stod. pd Några år — jag tror att det var ganska många år efter Nils flyttning från V. — tjerade han hos en nära anhörig till den, som skrifver upp denna istoria; det var likväl i samma socken, som han förut vistats. En dag kom hans busbonde hem till min fader, för att fråga honom, om Han kunde skafla en dräng i stället för Nils; det ar. villjag minnas, om hösten; man hade brådiom sista skörden. Min frände omtalade då Töljande ti förlitliga händelse. Det var så böriade han, att Nils bad sig lof att få gå in till staden i Tisdags, för att bevista marknaden: han skullv, han som de fandra drängarne i byn, vara tilbaka på qvällen samma da men han kom i Vi väntade is hela mo; gönen och förmiddagen derpå, men föngäfves. När han då frampå eftermiddagen ändtligen kom, var han så besynnerlig att det väckte allås förvåning, ch sen dess har han just icke kunrhat användas till någonting; han går som i en drösn. Orsaken till hans dröjsmål med åservändandet från marknaden förklarar han sålundå: Jag gick hem i skymningen, d. . s. jag gick från stan, men jag hade ingen i sällstkap;.,supen (drucken) var jag icke. Då iag ko; i ut åt vägen, hann jag upp en gammal man, sora gick krokig och mycket långsamt. , Hvar har Idu hemma sporde han. I U., sade jag. , Skall du gå dit i qväll?k Ja, det är bara en mil dit. ,.Jaså, mer om du vill vänta att gå hem tills i morgon, kar du få låna hus hos mig; jag bor nökra vägen, er genstig går öfver ängen här till minj stuga. Vil du följa med mig, så kom: Elles (eljest) tack! Men jag skall) vara hemmvid samma tid som de andra dräungarne i byn Elles tack! Men om du ligger hemma eller i min stuga kan ju göra din husbonde detsamma, bara du å hemma till arbetet börjar. Här ifr nu stigen Vill du så kom! Du skall så så fgodt, som ja; har det sjelft