Riksdagsbrel. ö Stockholm den 31 Januari 1867. Andra kammaren erbjöd i gärdagens enum, som fortgick från kl. 10 f. m. till 1. 3 e m, ett ganska intressant och lisligt skådespel. Till de motioner, som nu remitterades, hörde nemligen ett genomnfördt förslag af frih. Liljencrantz rörande vissa indragningar på tredje hufvudtiteln, dels beträffande våra diplomatiska agenter i utlandet, dels ifråga om sjelfva utrikes kabinettet, H. exc. statsministern för utrikes ärender grefve Manderström uppträdde med ett långt anförande och hänvisade till de yttranden, som han förut afgifvit i samma ämne, när detsamma varit på tal i det gamla riddarhuset. Konklusionen af h. exces framställning var, att några väsendtliga förändringar näppeligen låta sig göra. Frih. Liljencrantz föranleddes häraf att närmare motivera sin motion, och ingick derunder i en analys af närvarande utgifter på såväl det ena som det andra området, hvaraf framgick att besparingar verkligen kunna göras, och h. exc. utrikesministern särskildt interpellerades rörande användningen af den hemliga fonden, en fråga, hvars udd dock endast kunde rätt förstås af dem, som sport de rykten, som i detta hänseende blifvit satta i ompp. Hr Hedlund begagnade tillfället, att framställa några anmärkningar mot vårt utrikes kabinett, hvilka ofta varit man och man emellan ventilerade och hvilka det derföre nu var skäl att få bragta i dagen. Då detta anförande blifvit dels ofullständigt, dels rentaf förvrängdt refereradt, beder jag att här få närmare redogöra för detsamma. Tal:n hade erfarit ett pinsamt intryck af den detaljerade analys af utgifterna, hvari trih. L. ingått, samt hade önskat att dessa uppgifter heldre öfverlomnats till statsutskottet, Han bad att nu få betrakta saken från en allmännare och högre synpunkt. 3 Att förslag inkomme från den ena riksdagen till den andra rörande indragning af diplomatiska platser, likasom af biskopsoch landshöfdingeembetena och andra chefsplatser, hade sin naturliga grund deri, att alla dessa platser stå så ofta för längre eller kortare tid vakanta, utan att skötas af vikarier, såsom det måste ske med andra platser, och utan att, detta oaktadt, någon rubbning förmärkes i ärendernas gång, Förgäfves må anföras, att dessa funktionärer hafva den eller den Vvigtiga förrättningen att fylla. Då platsen kan för lång tid stå vakant, och då allmänheten ej kan föreställa sig att dess innehafvare eller regeringen skulle lemna vigtiga uppdrag fuppfyllda, måste den konklusionen göra sig gällande, att de äro obehöfliga. Det är alltså voekanserna, som framkalla dessa anspråk på indragningar af tjenster, hvilka ofta återkomma och hvilka slutligen skola göra sig gällande. Hvad våra diplomatiska platser anginge, var takn af den åsigt, att de kumde vara det allmänna till stort gagn, derest de bekläddes med personer, rom förstode att dels i det främmande landet bevaka sitt lands intressen, i det de lemnade upplysningar om dess sociala och ekonomiska utveckling m. m., som kunde lända till landets heder; dels ock till sitt eget land sända uppgifter om framsteg på det vetenskapliga och sociala området inom det främmande land, de vore anställda. ock föga försport från agenter, hvilka måhända vore m föregingo inom hofvens kretsar, men s ra ganska okunniga em den nya faktor, som nu spelade en betydelsefull roll ifråga om staternas äfven utländska politik, nemligen den offentliga meningen (tal:n nämnde ej ordet folkvilja) Man har sett i främmande länder de mest graverande rykten utspridas rörand t. ex. vår lands finansiella ställning, utan att vår: sändebud dertill lemnat någon vederläggning. Sådant kunde endast förklaras af deras okunnighet, ty i annat fall skulle deras patriotiska känsla ovilkorligen hafva manat dem att uppträda till vederläggande af de falska ryktena. Huruvida den egentliga politiken kräfde att vi wölle dyra diplomatiska sändebud ville tal:n osagdt, men erinrade, att hela landet helt synnerlig fägnad förnummit vår regeg, att den ej ville inblanda sig i enropeiska tristefrågorna. Vår åÅrt afskiljda läge synes göra m riktig, men på sammindre nödvänmed hvilka menskap. tiska end — Ret — å ig ÄR unntra 2 dem. adt anbesalla fn. L:s mo om uu Öbltets synnerliga uppmärksamhet och var förvissad att den frisinnade regering, v egde, skulle på alla befogade framställningar fäst: det största afseende. Det var aktningen och vör naden för denna regering, som gjort, att talare detta grannlaga ämne yttra sig med min — firo tveksamhet, än han skulle hafva eljest känt. tionen remitterades till statsutskottet och derpå remitterades åtskilliga andra mo