Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1867, sida 1

tad genom den massa anfallsoch allarmsignaler, som Flores lät anbringa på olika punkter, det vet jag ej. Så mycket är visst att midt i natten, då jag inspekterade posterna i den öfre delen af staden, emedan jag ej utan skäl befarade att Flores blott skulle göra ett skenanfall på denna sida, men deremot frambryta från slätten, hvilket obestridligen måste hafva varit hans första plan, vek denne officer tillbaka, och en hord af det quitensiska packet inbröt derifrån i staden. Från den andra sidan anfölls äfven samtidigt, och då de af strider och nattvak uttröttade soldaterna äfven sågo sig hotadei ryggen, hjelpte ej några befallningar eller tilltal längre. De upproriske drefvo saken till och med så långt att en lansstöt riktades mot mig, hvilken jag endast med möda lyekades parera. Då uppmanade mina vänner mig att rädda mitt lif för atticke helt och hållet förstöra deras sak. Äfven Napoleon flyktade från Ryssland för att åter samla sin armå och ånyo bjuda fienden spetsen. — Bah, — Napoleon, brummade Castilla, — en vacker liknelse och särdeles smickrande för den store Napoleon! Genom ert okloka beteende uppviglade ni hela landet emot er, det var saken. Ni hade slutligen ej en enda vän mer än några officerare af er omgifning, hvilka höllo ut till dess de kunde få tillfälle att öfverge er. Och ni vill påstå att ni ännu icke har uppgifvit allt hopp om alt återvända till Ecuador? Vet ni att man hänger er vid den första bästa lyktpåle i Guajaquil, om ni någonsin åter sätter foten inom staden! — Men, ers excellens, jag försäkrar er—