Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1867, sida 2

offer. Under den innevarande sessionen har kongressen, som tillika är den lokala lagstiftande församlingen för distriktet Columbia, i hvilket hufvudstaden Washington är beläget, med två tredjedelars majoritet i begge husen antagit ett lagförslag, som gifver negrerna i nämnda distrikt rösträtt. Presidenten uttalade äfven mot denna lag sitt veto, ehuru detta endast med ett par dagars tid kunde fördröja lagens trädande i kraft, emedan kongressen med samma majoritet för andra gången antog förslaget. Men härmed är presidentens skuldregister icke slutadt, utan det värsta återstår att omtala. Förut, då negrer blefvo mördade och söderns domstolar vägrade att blanda sig i saken eller frikände mördaren, kunde militärmyndigheterna träda emellan. Ensamt i staten Georgia inträffade förlidet år trekundra sådane mord, af hvilka endast tre, eller 1 Z, blefvo bestraffade, och detta genom militirmyndigheternas försorg. Men hr Jopmson har nu beröfvat söderns färgade innevånare äfven detta svaga beskydd för deras lit. För detta ändamål begagnade han sig af ett utslag från högsta domstolen, hvilket förklarade, att i Indiana — en stat, der uppror aldrig existerat — militärdomstolarne ej hade magt öfver andra än soldater, och på grund deraf kasserade en dom, som krigsrätt hade fällt öfver en civil. För presidenten blef detta en välkommen anledning att inskränka militirdomstolarnes makt äfven i de förra rebellstaterna, der samhällsordningen är upplöst. Ian upphäfde, såsom ,inkonstitutionel, den militära order, som ålägger de befälhafvande unionsefficerarne i söderns stater att träda emellan till negrernas beskydd, om domstolarne alltför uppenbart kränker desses medborgerliga rittigheter, samt upplöste sjelf en krigsritt i Richmond, som var sysselsatt med ett mål emot en d:r James Watson, hvilken civildomstolen på stället hade frikänt, i trots af att Watson inför denna skrytsamt erkände, det han mördat en neger, på den enkla grund, att mord på en neger icke vore mord. Krigsrätten blef, såsom nämndt, upplöst af presidenten under förevändning, utt den icke vore befogad att döma öfver en civil, och hr Watson kan nu ostraftadt mörda så många negrer han behagar. Sedan presidenten uttalade sitt veto mot the Civil Rights Bill, hafva negrer åter blifvit sålda på Söderns marknader; så såldes i Annopolis (Maryland) d. 22 sistl. Dec. fyra, under förevändning att de vore Tlösdrifvare. I förlitande på hr Johnsons beskydd och på hans politiks seger visar man öfver hela Södern samma förakt för negrernas borgerliga rättigheter. Flera af sydstaternas lagstiftande församlingar hafva redan förkastat det bekanta författningstillägget om slafveriets afskaffande. I Missouri hör nedbrännandet af negerskolor till folkförlustelserna. Och öfverallt är det presidentens grundsats att låta sakerna få fortfara, tills de befolkningar, som begå slika förbrytelser, finna för godt att sjelsva medelst sina domstolar eller sin milis förhindra dem. Kan det förundra någon, om nordens folk och dess representanter i kongressen tillgripa de medel, som landets grundlag räcker dem, för att göra ett slut på detta olidliga tillstånd, som, fö igt redan i sig sjelft, hotar att beröfva Amerika och menskligheten alla frukter af det största och lyckligaste krig, som någonsin blifvit fördt för ett humant ändamål? Ja, om de lagliga medeln icke skulle vara tillräckliga, vore det underligt, om man då medelst en lex in casu heldre aflägsnade från statsrodret en obetydlig president in läte statsskeppet förgås, så att äga, framför mynningen af den hamn, till wilken det genom så svåra stormar arbetat sig fram? Den starka laglydnad, som utmärker befolkningen i nordstaterna, gör det emellertid sannolikt, att om icke anklagelsepunkterna mot presidenten kunna på det mest juridiskt bindande sätt formuleras och genomföras, så låter man, af aktning för lagen, som är och måste vara upphöjd öfver alla rent politiska tendenser, ir Johnson qvårstanna vid statsrodret, äsfven med fara, att alla krigets resultater skola derigenom tillintetgöras och norden ramdeles nödgas till en ny blodig operation af den samhällskräfta slafveriet förorsakat Förenta Staternas stora samhälle. Man befarar, att landets högsta domstol, af hvars nio ledamöter de fem erhöllo sina sullmagter före kriget under slafveriets blomstringstid, skall, i allt hvad på den ankommer, söka hålla presidenten ryggen fri. Och ehuru presidenten skall dömas af senaten, kan dock högsta domstolen i betydlig mån inverka på rättegångens jörlopp. Det är serskildt en sak, som nu