Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1867, sida 2

han genast. — Och det, tillade han straxt derefter, — kunde han kanske hafva i sitt hufvud, då bekantskapen dem emellan först började. Och Lucy tänkte kanske i början endast på att vinna hans ynnest till min förmån. Andra afsigter kunde sedan uppstå. Huru länge ett ömmare förhållande dem emellan egt rum, var han emellertid i lika stort bryderi som Elinor sjelf att utfundera, ty i Oxford, der han vistats allt sedan han lemnade London, hade han icke haft tillfälle att höra något om henne annat än genom henne sjelf, och hennes bref hade till sista slutet varit hvarken mindre talrika eller mindre ömma än vanligt. Icke den ringaste misstanke hade derföre någonsin uppstått, som kunde bereda honom på det som följde, och då det slutligen bröt fram i ett bref från Lucy sjelf, hade han en stund varit till hälften döfvad af förundran, förskräekelse och glädje öfver en sådan befrielse. Ilan lade brefvet i Elinors hand. Min bäste herre! Mycket säker att jag för länge sedan förlorat er kärlek, har jag ansett mig ega frihet att skänka min egen åt en annan, och tviflar icke, att jag skall blifva lika lycklig med honom, som jag en gång trodde jag skulle blifva med er, men jag försmår att emottaga handen, då hjertat tillhör en annan. Jag önskar er uppriktigt lycka till ert val, och det skall icke blifva mitt fel, om vi icke alltid äro så goda vänner, som vär nära slägtskap nu fordrar. Er bror har fullkomiigt vunnit min kärlek, och som vi icke kunde lefva utan hvarandra, hafva vi just återvändt — altaret och äro nu på väg till Davlish