Att kejsar Napoleon) just snu ansett en utvidgning af det franska folkets inre frihet nödvändig, synes åtminstone till en del hafva sin grund i den oro och spänning, som, till trots för alla lugnande försäkringar i den officiösa pressen, varit förherrskande i Frankrike alltsedan slutet af det tyska kriget under förra året, Just emedan den franska utrikespolitiken på den sista tiden icke haft några resultater af betydelse att förete, är det nödvändigt för regeringen att vinna den nationella stämningen för sig och gifva folket tillfälle att, med större frihet än hitintills, uttala sig om sina egna angelägenheter samt att förskaffa sig fullständigare upplysningar om landets förhållanden till utlandet. Önskan om ljus och klarhet i de många yttre frågor, som röra Frankrikes politiska framtid, framgår alldeles otvifvelaktigt af den franska pressens yttranden och af alla meddelanden om sinnesstämningen i Frankrike. I en ledande artikel uti sista häftet af ,Revue des, deux mondesfälles en ganska sträng dom öfver Frankrikes hittills följda utrikespolitik, hvarjemte med eftertryck framhålles, att folket ickeaf de utländska frågorna bör låta afhålla sig från ett verksamt deltagande i arbetet för sin inre utveckling. En nations inre tillstånd — så heter det i bemälte tidskrift — står i den nogaste inre vexelverkan med ledningen af dess utrikes angelägenheter. Dessa yttre angelägenheter äro endast diversioner i det inre författningsarbetet; de hafva nödvändigt till följd att landet för en tidlemnar den tillsyn och medverkan, som det bör; utöfva på regeringens handlingar. Just genom att hängifva sig åt obestämda, äregiriga planer i utrikespolitiken, underkastar landet sig ett godtyckligt väldes nycker och villfarelser; det förlorar iinre frihet allt som det inbillar sig vinna i yttre storhet, och blir endast alltför snart varse, att det i säkerhet gentemot utlandet just förlorat så mycket, som det uppoffrat af sin frihet. Denna betydelsefulla lärdom i framgår af Frankrikes nyaste erfarenhet. Under de sista femton åren har Frankrike — så att säga — upphört att hafva någon inre politik ....; från de inre frågorna vänder man sin uppmärksamhet till utländska äfventyr. Det är emellertid ett otvifvelaktigt, men högst märkligt faktum, att t. o. m. om landet i femton år med stort intresse följt de utländska tilldragelserna, så har det likväl alltid härvid intagit en passiv hållning. Vid serskildta tillfällen har det med tillfredsställelse följt dessa händelser; i andra deremot med ängslan. Ingen af den utländska politikens handlingar, antingen dessa varit lyckliga eller olyckliga, har blifvit framkallad genom en bestämd vilja från nationens sida. ENGLAND. Som man torde påminna sig, har ett telegram meddelat från London, huru, vid en skridskoåkning i Regent Park, 200 personer höllo på att omkomma. Härom skrifves den 16 dennes: , Det skulle vara fåfängt att försöka skildra det intryck, som framkallats af den förskräckliga olycka, som i går egde rum i Regent Park. En sådan jämmerscen, förefallen midt uti hufvudstaden, inför tusentals ögonvittnen, i en af de mest besökta parker, måste naturligtvis verka långt valdigare, än hvad telegrafen på afstånd kan göra. Scenen var i verkligheten den förskräckligaste man kunde tänka sig. 200 personer kämpade med döden, uppoch neddykande mellan lösa isstycken, förtviflade ropande på hjelp och af trötthet sjunkande, för att antingen uppfiskas medvetslösa eller som lik! Och denna dödskamp måste de på stränderna stående åse, hvaribland: mödrar, hustrur, systrar, barn och vänner! Det är den gamla historien, som upprepas hvarje vinter, ehuru denna gången i en mera fasaväckande gestalt. Långt omsider måtte väl regeringen lemna polisen vidsträckta rättigheter att i framtiden förekomma dylika olycksfall. I en skrifvelse af den 18 dennes, om samma tilldragelse, heter det: Äfven i dag har man på bottnen letat efter lik, ty ännu saknas fera personer, ehuru redan 14 lik äro påträffade. Den genom eldsvådan i kristallpalatset åstadkomna förlusten uppgår till 50 å 60,000 Å, således långt mindre än man från början föreställde sig. I Londons östra del, vid Mile End Road och i Betnal Green — de beryktade platserna för det största armodet — har den stränga vintern framkallat en förskräcklig nöd. En förening har derföre bildats för afhjelpande af ögonblickets mest trängande behof. Genom denna förening hafva soppkokningsanstalter blifvit inrättade, der dels för mycket billigt pris, och dels kostnadsfritt, varma soppor äro för de fattiga attl B3nn ts Ven slet BÄRA REV ASA I IA ——