Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1867, sida 2

— Kanske I icke veten — icke hafven hört, att min bror nyss gift sig med — med den yngsta — med miss Lucy Steele. Hans ord upprepades med outsäglig förvåning af alla utom Elinor, som satt med hufvudet lutadt ötver sitt arbete, i ett tillstånd af sådan häftig rörelse, att hon knappast visste hvar hon var. — Ja, sade han, — de hade bröllop förra veckan och äro nu på Dawlish. Elinor kunde icke sitta längre. Hon nästan sprang ur rummet, och, så snart dörren var stängd, brast hon i glädjetårar, hvilka hon i början trodde aldrig skulle upphöra. Edward, som hittills betraktat allt annat snarare än henne, såg henne skynda bort och såg kanske, eller till och med hörde, hennes rörelse, ty straxt derefter föll han i en tankfullhet, som inga anmärkningar, inga frågor, intet vänligt tilltal af mrs Dashwood kunde skingra. Slutligen, utan att säga ett ord, lemnade han rummet och gick mot byn, lemnande de andra i den största förvåning och förvirring öfver en så underbar och hastig förändring i hans ställning, — en förvirriog, som de icke hade något medel att minska utan genom deras egna gissningar. XILIX KaArPirrysv.