Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1867, sida 2

ifrån honom hon kunde och iakttog en sträng tystnad. Sedan Elinor upphört ate glädja sig öfver det vackra vädret, uppstod en mycket plågsam paus. Den afbröts af mrs Dashwood, som ansåg sig förbunden att hoppas det han lemnat mrs Ferrars vid god helsa. På ett brådskande sätt svarade han jakande, Ny paus. Elinor, som beslutat anstränga sig, ehuru hon fruktade ljudet af sin egen röst, sade nu: — Ar mrs Ferrars på Longstaple? — På Longstaple! svarade han med en min af förvåning. — Nej, min mor är i staden. — Det var min mening, sade Elinor, i det hon tog upp något arbete från bor det, — att fråga efter mrs Edward Ferrars. Hon vågade icke se upp, men hennes mor och Marianne riktade, båda, sina! ögon på honom. Han rodnade, tycktes förvirrad, såg betänklig ut och sade efter någon tvekan: — Kanske ni menar min bror: ni menar mrs — mrs Kobert Ferrars. — Mrs Robert Ferrars! upprepades af Marianne och hennes mor med en ton af yttersta förvåning, och ehuru Elinor icke kunde tala, voro till och med hennes ögon fästade på honom med samma otåliga sörundran. Han steg upp från sin plats och gick till fönstret, förmodligen derföre! att han icke visste hvad han skulle göra, tog en sax, som låg der, och under det! han förderfvade både den och dess fodral; genom att klippa det sednare i stycken medan han talade, sade han skyndsamt: