Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1867, sida 2

skulle blifvit kufvadt långt förr, måhända till och med utan blodsutgjutelse, om icke helleniska agitatorer infunnit sig, hvilka genom skändliga förespeglingar och våldsamma hotelser förfört öns innevånare. Det är endast dessa agitatorer, som äro skuld dertill, att upproret hållits vid lif en längre tid, hvaraf följden var, att antalet af de olyckliga offren blef så mycket större. Sedan hellenerna öfvertygat sig om, att deras brottsliga planer med afseende på Kandia icke kunde genomföras, började de uppenbarligen att störa lugnet i Epirus och Thessalien. De hade den skamlösheten att organisera röfvareband, som öfverskredo våra gränser under beskydd af den militärstyrka, som den grekiska regeringen hade samlat vid Lamia och Karvassara. Man gör säker räkning på, att det till våren skall komma att gå mera energiskt till, och betydliga förberedelser äro gjorda både till lands och vatten. Vi hafva således icke längre med en insurrektion att göra, utan vi stå gent emot en regering, som anstränger sig för framkallande af en revolution inom våra gränser. Jag är så lycklig att kunna förklara, att det råder det största lugn i hela riket, oaktadt agitationen trån Grekland drifves på det häftigaste. Då de vänskapliga makterna betrakta de förhållanden, som i detta ögonblick utveckla sig, skola de, efter vår ivnerligaste öfvertygelse, erkänna, att den grekiska regeringens fiendtliga uppträdande är utan like mellan tvenne stater, som lefva i fred med hvarandra. De måste erkänna, att den höga Porten, som endast hyser önskan om fredens upprätthållande, har gifvit bevis på en exempellös sjelfförnekelse. Men allt har sina gränser, som icke kunna och icke få öfverskridas. H. M. Sultanen, vår allernådigste herre, skall knappast längre med likgiltighet kunna åse, att en betydlig del af hans undersåter, som önska lefva i lugn och åtnjuta det skydd, som de blifvit garanterade, uppoffras för helleniska äfventyrares lidelser och förderfliga planer, samt att hans rikes lugn störes och hotas. I fall således den grekiska regeringen, utan afseende på de förpligtelser, som traktaterna den älagt, skulle fortfarande tillyägagå på samma sätt som hitintills, skall den kejserliga regeringen se sig försatt i den nödvändigheten att vidtaga sådane åtgärder, hvartill den för! sin säkerhet anser sig skyldig, i det den då tillika låter hellenerna bära hela ansvaret för alla de följder, som dessa åtgärder kunna medföra. Det är vår öfvertygelse, att Greklands tre skyddsmakter, som så uppriktigt önska att kunna upprätthålla freden och lugnet i Orienten, och likaledes bestämdt vilja det noggranna efterlefvandet af de traktater, genom hvilka nämnde rikes integritet är garanterad, endast kunna förebygga denna eventualitet derigenom, att de genom ett kollektivt och verksamt uppträdande förmå den grekiska regeringen till ett lojalt beteende i öfverensstämmelse med sina internationella pligter, samt genom en kategerisk förklaring från dessa makter, att de ogilla dess nuvarande hållning. I ett sådant steg se vi — som sagdt är — det enda medlet, för att förmå kabinettet i Athen att förändra sitt agressiva uppträdande; för att bringa det revolutionära helleniska partiet till förnuft, samt slutligen för att förebygga en brytning mellan de tvenne regeringarne, sedan den höga Porten redan förgäfves gjort allt, som stått i dess makt, för att icke låta det komma till det yttersta. Jag anmedar Er att utan omsvep göra den regering, hos hvilken Ni är accrediterad, bekant med huru sakerna stå, samt anhålla, att denna regering måtte gifva kabinettet i Athen energiska råd i här ofvan antydda riktning. Vid samma tillfälle bör Ni tillägga, att H. M. sultanens regering, i fall detta steg icke skulle leda till det åsyftade resultatet, och om Grekland skulle fortfara att åsidosätta sina traktatmässiga pligter, skulle se sig försatt i den beklagliga nödvändigheten att vidtaga de åtgärder, som sjelfuppehållelseintresset kräfver. Ni bemyndigas att uppläsa denna depech för H. EXC. utrikesministern och, på hans begäran, öfverlemna honom en asskrist deraf. Den uppmaning, som Turkiet i ofvanstående cirkulär ställt till skyddsmakterna, lärer väl knappast hafva haft eller få någon annan päfoljd än noter, hvilka — enligt all sannolikhet — visst icke varit eller blifva, såsom Ali Pascha önskat, hållna i en energisk toa. Det är väl fara värdt, att skyddsmakterna ingalunda äro eniga härvidlag, och något gemensamt uppträdande är väl således knappast att förmoda. Den omtalade konferensen för den gamla orientaliska frågans lösning torde således ej heller komma till stånd. Sedan Porten emellertid så bestämdt tillkänna