Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1867, sida 2

— Ja, min fru — men icke för att stanna länge. De skola snart vara tillbaka, och då skulle de säkert komma hit. Mrs Dashwood såg nu på sin dotter; men Elinor visste bättre, än att vänta dem. Hon igenkände fullkomligt Lucy på budskapet och var mycket säker att Edward aldrig skulle komma i deras närhet. Hon anmärkte med låg röst för sin mor, att de troligtvis voro på resa till mr Pratts, nära Plymouth. Thomas meddelande syates vara slut. Elinor såg ut som hon önskade höra mera. — Såg du dem resa, innan du gick? — Nej, min fru — hästarne leddes just tram, men jag kunde icke dröja längre, jag var rädd att komma för sent. — Såg mrs Ferrars frisk ut? — Ja, min fru, hon sade att hon mådde mycket bra, och i mina ögon var hon alltid en mycket vacker ung dam — och hon såg ut att vara ofantligt belåten. Mrs Dashwood kunde icke upptänka någon annan fråga, och Thomas och duken, nu lika öfverflödiga, afskedades straxt derefter. Marianne hade redan skickat bud, att hon icke ville äta någonting mera. Mrs Dashwood och Elinor hade likaledes förlorat appetiten, och Margaret kunde skatta sig lycklig, att hon, med så mycken oro, som hennes båda systrar på sednare tiden erfarit, så mycken orsak som de ofta haft att vara liknöjda om sina måltider, aldrig varit tvungen att blifva utan middag förrän nu. ! Då deserten och vinet blifvit framsatta, och mrs Dashwood och Elinor lemnade ensamma, sutto de länge tankfulla och tysta. Mrs Dashwood fruktade att äfven