Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1867, sida 2

tyra någon anmärkning och vågade icke erbjuda någon tröst. Hon fann nu, att hon misstagit sig i förlitande på Elinors framställning af sig sjelf, och att hon blifvit missledd af sin dotters omsorgsfulla uppmärksamhet, att anse den kärlek, hon en gång så väl förstått, mycket svagare i verkligheten, än hon i början trott eller än den nu visade sig vara. Hon fruktade att hon, i denna öfvertygelse, varit orättvis, ouppmärksam, ja, nästan ovänlig mot sin Elinor, att Mariannes sorg, emedan den var mera erkänd, mera omedelbart framför henne, hade för mycket upptagit hennes ömhet och förledt henne att glömma, det hon i Elinor kunde hafva en dotter, som led nästan lika mycket, säkert med mindre sjelfförvållande och större sinnesstyrka. XLVIII Karirnen. Elinor fann nu skilnaden mellan väntan på en obehaglig händelse, hur säker den än må vara ansedd, och sjelfva vissheten. Hon fann nu, att hon mot sin vilja, så länge Edward var ogift, alltid hyst en förhoppning, att någonting skulle inträffa, som hindrade hans giftermål med Lucy; att något beslut af honom sjelf, någon bemedling af vänner eller något mera passande giftermålsanbud för Lucy skulle yppa sig, till allas lycka. Men han var nu gift, och hon förebrådde sitt hjerta det lurande smicker, som så mycket ökade smärtan af underrättelsen. Att han skulle vara gift så snart, innan han (som hon föreställde sig) kunde vara prestvigd och följaktligen innan han kun