Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1867, sida 3

ådana sakta, som verkligen kunde tillräkvas hans karakter. På aftonen, då åe alla tre sutto tillsamnans, började Marianne frivilligt att åter ala om honom : men att det i skev var utan msträngning visade sig tydligt af den oroiga tankfullhet, hrari hon en stud förut wit fördjupad, hennes gande firg, unler det hon talade och hennes c a röst. — Jag önskar öfvertyga eder båda, sade hon, — att jag ser allting så, som I kunnen önska alt jag skall göra. Mrs Dashwood ville genast afbr utit henne med tröstande ömhet, om icke Elinor, som önskade höra sin systers opartiska omdöme, genom ett itrigt tecken uppmanat henne till tystnad. Marianne fortsatte långsamt. — IIxad Elinor sade mig i dag på morsonen, är en stor lindring för mig; Jag har nu hört precist hvad jag önskade höra. Under några ögonblick var hon tyst, men tillade sedan och med större lugn in förut: — Jag är nu fullkomligt nöjd, jag önr ingen förändring. Jag kunde aldrig blifvit lycklig med honom, sedan jag fått veta allt detta, som jag förr eller sednare måst göra. Jag skulle icke hafva haft något förtroende, någon aktning. Ingenung kunde hafva utplånat det ur mina änslor. — Jag vet det, jag vet det, utropade hennes moder. lockia med en man med liderliga vanor! Med en, som i så hög grad sårat den käraste af våra vänner, och den bästa af männer! Nej