Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1867, sida 3

attig; och skulle troligtvis snart hafva lärt att skatta de oräkneli iga behagen af en skuldfri egendom och en god inkomst såsom af vida större vigt, till voch: med för huslig lycka lycka, än en hustrus blotta sinnel: ig. — Det tviflar jag icke på, sade Marianne; — och jag har ingenting att sörja öfver — ingenting utom min egen dårskap. — Säg snarare din mors oförsigtighet, mitt barn, sade mrs Dashweood; — hon måste vara ansvarig. Marianne ville icke låta henne fortsätta, och Elinor, nöjd att hvardera insåg si egen förseelse, önskade undvika hvarje öt versigt att det förflutna, som kunde nedslå hennes syster; hon sade derföre genast, fortsättande det första ämnet: — En anmärkning kan, tyckerjag, med skäl dragas af hela historien — att alla Willoughbys ledsamheter härrört af den första förbrytelsen mot dygd, i hans uppförande mot Eliza Williams. Detta brott har varit ursprunget till hvarje mindre och till allt nuvarande missnöje. Marianne biföll anmärkningen, och hennes mor fördes deraf till uppräknande al öfverste Brandons oförrätter och sortjenster, så varmt som vänskap och beräkning i förening kunde föreskrifva. Hennes dotter såg likväl icke ut, som om hon hörde mycket deraf. Enligt sin väntan, såg Elinor, att Marianne, under de två eller tre följande dagarne, icke fortfor att vinna styrka så som hon gjort; men under det hennes beslu var oryggligt och hon ännu försökte at synas glad och lugn, kunde hennes syste: