Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1867, sida 3

reflt mina lidanden, och att min brist pi styrka under desamma gästan fört mig til grafven. Min sjukdom, visste jag väl hade jag helt och hållet ådragit mig sjel enom gådant värdslösande om min egen helsa, som jag, till och med då, ansåg vara orätt. Om jag dött, skulle det varit sjelfmord. Jag visste icke min fara, törrän faran var afvänd; men med sådana känslor; som dessa betraktelser gåfvo mig, undrar jag öfyer mitt tillfrisknande — förvånar det mig att sjelfva min ifriga önskan att lefva, att sa tid till försoning med min Gud och med er alla, icke genast dödade mig. Om jag dött, i hvilket elände skulle jag icke lemnat dig, min vårdarinna, min vän, min syster! Hu, som hade sett hela den egensinniga sjelfviskheten under mina sednare dagar, som hade känt allt mitt hjertas knot! Huru skulle jag hafva lefvat i ditt minne! Min mor också! Huru kunde du hafva tröstat henne! Jag kan icke uttrycka min egen afsky för mig sjelf. När helst jag kastade en blick på det förflutna, såg jag någen pligt försummad eller något fel förbisedt. Alla menniskor tycktes förorättade af mig, Mrs Jennings aldrig upphörande välvilja hade jag vedergällt med otacksamt förakt, Mot Middletons, Palmers, Steeles, mot hvarje vanlig bekant till och med hade jag varit öfvermodig och orättvis; med ett hjerta, härdadt mot deras förtjeneter, och ett lynne, retadt af sjelfva deras uppmärksamhet. John; Fanny, i till och med dem, hade jag, så föga de förtjena, gifvit mindre än deras rättighet, Men du, du framförallt, framför min mor, hade blifvit rorättad af mig. Jag, och endast jag, kände ditt hjerta och dess sorger; likväl,