Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1867, sida 3

synas i mina r egna ögon? 7 Hvad, se en ställ. hing lik mig, men en på det skamligase obevakad kärlek kunde blottställa mig r — I. ers, frågade hennes syster, — skulle ara ins uppförande? du då för. Ule tro honom — 0, hur gladt — Jag sk. ? skulle jag tro n SOM mnendast lättsinnig, sinnig. mycket, mycket lin 2 linor sade intet n. 4, Hon fen inom sig sjelf huruvida st vore ämplist att genast börja sin berätter åÅ Fikr A skjuta den tills Mariannes h. M Vilvit minuter starkare, och de gingo några tysta. — Jag önskar honom icke alltför my ver ket godt, sade Marianne slutligen med en suck, — då jag önskar, att hans hemliga tankar icke må vara obehagligare än mina egna. Han skall lida nog deraf. — Jemför du ditt uppförande med hans? — Nej. Jag jemför det med hvad detj börde halva varit; jag jemför det medj ditt. — Våra förhållanden hafva egt föga likhet. — De hafva egt mera än vårt uppförande. Min käraste Elinor, låt icke din! godhet försvara, hvad jag vet ditt omdöme måste klandra. Min sjukdom har kommit mig att tänka. Den har gifvit mig tid och! lugn till allvarlig eftertanke. Länst innan! jag var tillräckligt återställd att tala, var jag fullkomligt i stånd att tänka. Jag befraktade det förflutna ; jag såg i mitt eget; uppförande, sedan början af vår bekantskap med honom förliden höst, ingentins annat än en serie af oförsigt tighet mot mig sjelf och brist på vänlighet mot andra. Jag såg, att mina egna känslor hade be