Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1867, sida 2

Göteborg den 22 Jan. Det throntal, hvarmed den första till alla sina elementer folkvalda svenska riksförsamlingen blifvit öppnad, utmärker sig, hvad formen angår, för en enkelhet och flärdlöshet, som anslår åhöraren, utan att i ringaste mån förminska konungamaktens majestät, hvilket inför vår tids menniskor ingenting vinner på onödiga formaliteter. Äfven hvad innehållet angår, bör detta tal kunna helsas med bifall af enhvar, som ej till hvarje pris vill uppleta anledningar till missbelätenhet. I den förtröstan det uttalar, att folkets representanter, ,,under arbetet för samhällets utveckling i den riktning tiden kräfrrr, skola xarsamt framgå mot målet, med bevarande af det goda vi från fädren ärfte, ligger ett program för regeringens framtida inre politik, hvilket, såsom vi tro, tillika är hela svenska folkets. Detta älskar inga brådstörtade förändringar, genom hvilka något, som af en upplyst allmän mening erkännes såsom verkligt godt i våra samhällsinrättningar, skulle bringas i fara, och det har aldrig uttalat en förkastelsedom öfver institutioner och lagar endast för deras ålders skull, när de för öfrigt uppfyllt tidens kraf. Och detta tidens kraf betonas, såsom man finner, i främsta rummet uti Hans Maj:ts tal, hvilket sålunda icke gifver något skäl till det antagande, att den regering, under hvilken. så stora och genomgripande förändringar i den politiska och sociala byggnaden egt rum, skulle hädanefter mer än hitintills hålla på det bestående endast för dess ålders skull, när en mogen erfarenhet af dess olämplighet talar för dess omgestaltande. Ett varsamt framåtskridande låter väl förena sig med ett i enskilda punkter beslutsamt och till botten gående reformerande, der ett sådant är nyttigt eller nödvändigt. Sjelfva klokheten bjuder mången gång, att när en förändring skall ske, den göres grundligt och utan försök att gjuta det nya vinet i gamla slaskoreller att, för öfvergångens skull, söka sammanpara sådant gammalt och nytt, som icke låter sammansmälta sig till något helgjutet. Man bör kunna taga för gifvet, att vår regering, som hitintills iakttagit dessa grundsatser, äfven framdeles. skall handla i samma anda och sålunda kraftigt bidraga till en rationel lösni af de stora frågor, som blifva föremål för riksförsamlingens verksamhet. Särdeles glädjande är den punkt i throntalet, i hvilken förhållandet till de utländska makterna beröres. Svenska folket erhåller här en högtidlig tillförsäkran, att, såridt som på konungen och hans regering beror, landet skall förskonas från all för dess inre förkofran håmmande inblandning i de europeiska tristefrägorna, till hvilka den ännu icke tillfullo uppgjorda. dansk-tyska differensen naturligtvis är att räkna. Åfven de skandinaviska sträfvaridena; när de omedelbart utgå på en (tynastisk union med Danmark, innehjära otvifvelaktigt frön till europeiska för vecklingar, och det är icke minst hug nesamt att förnimma, det man äfven i detta hänseende kan från högsta ort vänta den passiva hållning, som af nationen önskas och som en klok politik äskar. Men äfven med iakttagande af den fullständigaste fredspolitik är ännu i våra dagar ingen stat, som omgifves af mäktiga grannar, betryggad mot tiendtligheter. Den som icke angrirser kan dock blifva angripen, och sesmare tiders erfarenhet har, såsom thruntalet påpekar, tillräckligt lärt, att ett land bör för sitt sjelf bestånd lita icke på allianser, utan på egna krafter, hvilket ock, der det låter sig göra, är det manligaste och värdigaste. Nationen, inseende detta, var fullt förberedd uppå, att regeringen vid denna riksdags öppnande, skulle taga dess uppoffrin rillighet i anspråk för vårt nationalförsvars omdaning. Un sådan utlofvar också throntalet, ehuru detta löfte binder sig vid en omarbetning af den plan till landtförsvarets ordnande, som vid sednaste riksdag framlades. Tvifvelaktigt är emellertid, om denna plan äfven omarbetad, erbjuder något acceptabelt; säkert är, att nationen, då den beqrämer sig till de kännbaraste offer på fjerde hufvudtitelns altare, vill hafa en borgen för att ett effektivt landtförsvar dermed åstadkommes. På dette, område kräfvas ganska grundliga förändringar; må dessa göras med nödig törsigtighet, men folkets vilja är här, att inga medgifvanden åt slentrianen, fördomarte och läsingan skola göra den blifvande armöreorganisationen till ett fuskverk. Denna måste uppföras och till alla sina delar fullföljas på solkbeväpningens grundval. Å Innan denna organisation hunnit genomföras, är det af nöden, att armåen, sådam A Dios tv sam måsta 1.—