Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1867, sida 2

Den unga slickan hade blifvit purpurröd. — Men pappa! — stammade hon. — Se så, häll nu inte några långa tal, log gubben, — utan lägg papperen bland mina, och dermed basta! Sedan detta nu blifvit afgjordt kan jag med lugn se dig rida tillbaka ensam. Personer, som komnia från landet, blifva ej så ofta anfallna, emedan bofvarne ej tro dem medföra så mycket pengar som dem, hvilka komma fiån staden, — Ämnar ni således redan lemna oss, don Rafael? frågade nu Juanita, hvilken hade fullkomligt hemtat sig från sin första förlägenhet och emottog paketet af honom, — jag skall noga förvara edra papper. — Hjertligt tark senuorita! Ja, jag måste återvända till staden för att söka ordna mina angelägenheter. Så snart det skedt, kommer jag åter hitut och hoppas då kunna stanna längre hos er. Håll ord, min käre gosse! Men innan du per dig af, måste du äta en bit. : Nej tack, gamle vän, vi ha ju nyss frukosterat, svarade Rafael alböjande. — Farväl sennorita. — Hvad nu, sade Bertrand, — sennorita, sennorita! — Att ni inte dua hvarandra som förr finner jag i sin ordning, men med sennoritan bellöfver du inte förvrida hufvudet på fickan; det låter så ourttande, och du är ju ingen fremling örr oss! IIvarför kallar du henne inte vid hennes namn? — Farväl då, Juanita, sade Rafael hjertligt. — Det är också sannt att ,Sennorita föreföll mig sjelf underligt, ty vi ha ju Ultid varit som hror och syster. Och nu,