Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1867, sida 2

annan i lika hög grad kunde dela, ett ögonskenligt sinneslugn, hvilket, varande följden, som hon hoppades, af allvarlig eftertanke, med tiden måste föra henne till förnöjsamhet och glädtighet. Då de närmade sig Barton och inkommo i en trakt, der hvarje fält och hvarje träd medförde något särskildt, något smärtsamt minne, blef Marianne tyst och tankfull, vände bort ansigtet för att undgå de andres uppmärksamhet och satt allvarsamt blickande ut genom fönstret. Men detta kunde Elinor hvarken förvåna sig öfver eller klandra; och då hon, när hon hjelpte Marianne ur vagnen, såg att hon hade gråtit, såg hon der iendast en rörelse, alltför naturlig i sig sjelf att uppväcka någon mindre öm känsla än medlidande. I hela hennes sätt sedermera spårade hon rigtningen af ett sinne, som blifvit väckt till förnuftig ansträngning; ty icke förr hade de inträdt i deras vanliga arbetsrum, än Marianne genomögnade det med en blick af fast beslutsamhet, som om hon föresatt sig att med ens vänja sig vid åsynen af hvarje föremål, med hvilket minnet af Willoughby kunde vara förenadt. Hon sade föga, men hvarje ord syftade på glädtighet; och ehuru en suck ibland undslapp henne, försonades den alltid med ett småleende. Efter middagen ville hon försöka sitt piano. Hon gick till det; men noterna, hvarpå hennes blick först föll, var en opera, som Willoughby skaffat henne, innehållande några af deras favorit-duetter och bärande på det yttre bladet hennes eget namn i hans stil. Detta bar sig icke. Hon skakade på hufvudet, lade bort noterna, lät fingrarne några minuter öfverlöpa tangenterna, hvarefter hon kla