Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1867, sida 2

nadssätt, skulle vara berättigade att deltaga i valet af nationens befullmäktigade för vården af dess lagstiftning, att utöfningen af valrätten skulle endast bero af egenskaperna af bosatt, oberoende och fullmyndig, som anses erforderliga för samhället, till borgen för bruket af en sådan rättighet. I kännen alla, m. h., de svårigheter af meningsstrider och farhågor, samt andra hinder af många slag, hvilka sedan under mer än ett halft århundrade motverkat uppnåendet af det önskningsmål, som den allmänna meningen, lifvad af fosterlandskänslan, hade uppställt såsom ett uttryck af 1809 års grundlagsstiftares yttersta vilja. Många, äfven bland dem, som med största värma delat önskningarne, hafva i det längsta betviflat att de skulle upplefva den dag, då detta stora mål kunde på den fria ötvertygelsens väg uppnås. Men tiden, som kan försätta hälleberg, har omsider n i denna sak gjort den långsamt mognande öfvertygelsen oemotståndlig. Beviset är, att vi nu befinna oss här församlade såsom svenska folkets ombud. Och om intet menskligt arbete är fullkomligt, om vi icke kunna förneka, att en och grundlag, enligt hvilken vi äro hitkomna, så är dock en stor sak redan vunnen deri, att ingen numera utöfvar riksdagsmannakallet på grund af börd eller ilda privilegier, utan alla i följd af medborgares förtroende till insigter, förstånd och nit för det allmänna bästa. Under en så lofvande begynnelse tror jag mig icke taga miste om eder gemensamma känsla om vi, näst en ödmjuk tacksägelse till den, från hvilken all god gåfva kommer, egna ett uttryck af varm erkä ämsta rummet åt konungen och sla i hans regering, som tagit initiativet till den förändring, hvarifrån Sverge skall räkna början af ett nytt tidskifte, och dernäst åt de fordna riksstånden, som gjort en storsinnad uppoffring af gamla f idesrättigheter, och genom detta afslutande af sin verksamhet beredt sig i häfderna en oförgänglig minnesvår Vid detta högtidliga tillfälle hägrar för vår syn hoppet om en ljus framtid, och jag tror mig å allas vägnar kunna säga, att det är förenadt med en innerlig uppfattning af riksdagsmannakallets allvarliga åligganden och med en fast föresats, att den svenska riksdagen hädanefter skall vara ett sannt uttryck af det svenska folkets tänkesätt och vilja; att vi vid början af vår bana gifve hvarandra handen uppå att icke glömma, att hvarje svensk man, utan åtskilnad af stånd, yrke eller lefnadssätt är en medborgare, som har anspråk på jemlikhet inför lagen och på möjligheten, så vidt det beror af lagstiftningen, att komma i åtnjutande af alla samhällsodlingens frukter; att vid beviljandet af allmänna utgifter erinra oss att medlen dertill i sista hard endast förvärfvas genom arbete af det stora flertal, som måste äta sitt bröd i sitt anletes svett, och hvars dagliga uppgift är att vänja sig vid försakelser: att hos denna representation icke skall framträda någon böjelse att sätta enskilda fördelar framför det allmännas; samt att vi skole såsom allmän regel visa oss i sann mening tänka högt om fosterlandet, för bevarandet af dess sjelfständighet och för det unga slagtets uppfostran, medan vi tillika, på grund af vår historias lärdomar om förflutna tiders misstag, bedja Gud, att i alla tillgöranden, såväl rörande yttre som inre angelägenheter, städse bevara oss för vådorna af skryt, högfärd, lystnad och öfverdåd, hvilka mer än en gång under fordna mansåldrar varit hufvudorsakerna till fosterlandets olyckor och törluster. Med dessa föresatser, med det bistånd af likstämmiga tänkesätt, som denna församling vågar påräkna hos rikets första kammare, och alltid ihågkommande, att menniskans vilja förmår mycet, blott den allvar är, böre vi kunna motse en lyckosam framtid för det svenska folket. Vi böra kunna hoppas. att såsom en frukt af denna och efterföljande riksdagars verksamhet, det ädla valspråket: Land skall med lag byggas alltid skall få sin rika och skönaste tolkning i visa och milda lagar; att Rätt och sanning skola blifva den enda ledstjernan för statsmakternas handlingar; att Folkets kärlek skall utgöra en god och fredsäll styrelses belöning, och att hos kommande slägten skall lefva såsom minnesvärd den dag, då 1867 års riksdag sammanträdde för sina rådslag. Jag slutar, mine herrar, med att uttala denna vår gemensamma bön: Gud bevare konungen och beskydde fäderneslandet! Efter anmälan af hr Hierta, att han af h. exc. hr justitiestatsministern emottagit dels en förteckning på kammarens ledamöter dels ock ett protokollsutdrag angående verkställd granskning af de till hr justitiestatsministern af kammarens ledamöter ingifna fullmakter, blefvo dessa —— shandlingar lagda å kammarens bord. Sedan hr Hierta vidare tillkännagifvit, att chefen för civildepartementet uti aflåten skrifvelse anmält, att H. M:t Konungen samma dag, kl. 12 på dagen, täcktes emottaga deputerade af kammaren för att begära talman och vice talman, blefvo, på hr Hiertas förslag, till deputerade utsedde: hrr von Troil, Sundberg, Mannerskante, Matts Persson, Weskblad, Vougt, Johannes Andersson, . Sandstedt, . Medin, llellerström, De Mark, Indebetou, Odmanssom, Per Nilsson, Billter Sven Ersson, Wijk, Erik Ersson, Liljenmark, Stendahl, Fock, Svanberg, Swartz och Berger. Efter en stunds förlopp ankommo deputerade från k. slottet; och tillkännagaf hr ven Troil, å de deputerades vägnar, att H. M:t Konungen behagat utse till talman biskopen och kommendören Sundberg och till vice talman kaptenen och kommendören Mannerskantz. I anledning häraf lemnade hr Hierta klubban till biskop Sundberg, som intog talmansplatsen och helsade kammaren med ett tal af ungefär följande innehåll: Sannolikt är det för mången oväntadt, att en prest intager talmansstolen i andra kammaren. Detta har dock icke varit min egen önskan. Lika litet har jag eftersträfvat detta höga förtroende som jag sökt att blifva riksdagsman; men då valmännan fmifvit mir agt caAdnara an Iranagnmnan