Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1867, sida 2

stande der såsom lika afgjordt, om icke lika oundgängligt. På hans och mrs Jennings förenade böner, öfvertalades mrs Dashwood återigen att begagna hans vagn till återresan, såsom beqvämare för hennes sjuka barn; och öfversten lofvade med nöje att återhemta den genom ett besök på villan, inom loppet af några veckor. Skiljsmessans och afresans stund inbröt, och sedan Marianne tagit ett så långt och hjertligt farväl af mrs Jennings, som hennes eget hjerta förestafvade henne genom ett hemligt erkännande af sin förra ouppmärksamhet, och bjudit öfverste Brandon farväl med en väns hjertlighet, hjelptes hon omsorgsfullt af honom upp i vagnen, af hvilken han tycktes angelägen att hon skulle intaga åtminstone hälften. Mrs Dashwood och Elinor följde derefter, och de andra lemnades ensamma att tala om de resande och känna sin egen tomhet, tills mrs Jennings kallades till sin vagn att trösta sig med sin pigas prat för förlusten af sina båda unga vänner; och öfverste Brandon begaf sig straxt derefter på sin ensliga väg till Delaford. Dashwoods voro två dagar på vägen, och Marianne uthärdade resan utan någon egentlig tröttbet. Allt hvad den ömmaste kärlek, den sorgfälligaste vård, kunde göra för hennes trefnad, iakttogs af mrs Dashwood och Elinor, och båda funno sin belöning i hennes kroppsliga välbefinnande och lugna själstillstånd. För Elinor var iakttagandet af det sednare isynnerhet angenämt. Hon, som hade sett henne vecka efter vecka så beständigt lidande, nedtryckt af en hjertängslan, som hon hvarken hade mod att tala om, eller styrka att dölja, såg nu med en glädje, som ingen