Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1867, sida 3

efter en sådan förklaring, någonsin kunde blifva lycklig med en annan, och önskade ett ögonblick att Willoughby vore enkling. Sedan, ihågkommande öfverste Brandon, förebrådde hon sig, kände att belö ningen af hennes syster var vida mer värdig hans lidanden och hans ståndaktighet, än hans rivals, och önskade allt annat än mrs Willoughbus död. Slaget af öfverste Brandons ärende på Barton hade blifvit mycket mildradt genom mrs Dashwoods egen föregående skräckelse, ty så stor var hennes oro för Marianne, att hon redan beslutat resa till Cleveland just den dagen, utan att invänta någon vidare underrättelse, och hade så långt ordnat sin resa före hans ankomst, att Careys då väntades hvarje ögonblick för att hemta Margaret, emedan hennes mor ogerna ville taga henne med sig, då det kunde vara fara för smitta. Marianne fortfor att förbättras hvarje dag, och den strålande glädtigheten i mrs Dashwoods blickar och lynne bevisade henne vara, hvilket hon iätven den ena gängen efter den andra sjelf försäkrade, en af de lyckligaste qvinnor i verlden. Elinor kunde icke höra denna försäkran eller bevittna dess prof, utan attibland undra om hennes mor någonsin kom ihåg Edward. Men mrs Dachwood hänfördes af öfvermåttet af sin glädje att endast tänka på det som skulle öka den. Marianne var henne återställd från en fara, hvari — som hon hu började inse — hennes eget orätta omdöme att uppmuntra den olyckliga käreken till Willonghby hade bidragit att störta henne; och i hennes tillfrisknande nade hon ännu en annan källa till glädje, hvarpå Elinor ej tänkt. Det meddelades