Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1867, sida 3

11II67 80III I UMIITL ÄUIIUCU ÅTUMABULIURL 1101DiLIIIIIC. och politisk takt, om icke äfven tillräck liga juridiska grunder funnes för detsam ma. Att moraliska grunder för åtgärder förefinnas i öfverflöd behöfver icke vidare påpekas. De engelska tidningar, som af fruktar för Amerikas vexande storhet och af ha fill dess demokrati önskade unionens upp lösning och under inbördeskriget förden ssskull togo parti för slafveristaterne, ställe sig naturligtvis nu på presidentens sid: och hafva mycket att orda om kongresssens ,öfvergrepp. Då dessa tidningar soch särskildt den äfven i Sverge cirkulerande Times mening funnit ett cko hos er Teller annan svensk tidning, kan det vara skäl att meddela följande reflexioner rörande tvisten mellan presidenten och kongressen, hvilka vi funnit i ,, Daily Nevsdet engelska dagblad, som alltid visat den största oväld och sakkännedom i bedömandet af amerikanska förhållanden: Det offentliga åtalet mot president Johnson är det allvarligaste steg kongressen hitintills tagit för betryggandet af sitt lagliga inflytande på förbundsstyrelsen. Ser man saken på afstånd och med okunnighet om de skäl, som föranledt representanternas hus till denna afgörande åtgärd, så är det lätt att, såsom vissa engelska tidningar gjort, tillskrifva dån ofördragsamheten hos en folkvald riksförsamling, som ej vill tåla något motstånd mot sin vilja. Men innan vi instämma i klagoropen öfver en sådan församlings ,,otyglade godtycke eller låtsa tro, att den personliga friheten är i fara, om en sjelfrådig regent blir bragt till besinning, böra vi påminna oss den allvarsamma naturen af den kris, i hvilken de män, som vi kritisera, befinna sig. Amerikanska folket har nyligen genomgått ett inbördeskrig, som i kraft och våldsamhet ej har sitt motstycke i historien. Den förbundsförsvagande grundsats, som redan vid Jesfersons val år 1801 började förlama centralregeringen, bar slutligen sin frukt i sydstaternas uppsägelse af förbundet, men blef genom unionens seger faktiskt röjd ur vägen. Det förnyade valet af Lincoln innebar förbundsprincipens fullständiga och afgörande seger. Lincoln representerade i sin person centralregeringens öfverhöghet öfver de enskilda staternas regeringar. Å Hr Johnson kom upp under Lincolns skugga, utan att någon efterfrågade hans åsigter i den stora rekonstruktionsfrågan, emedan enhvar tog för gifvet, att han var ense med Lincoln och emedan han endast skulle bekläda den ovigtiga och underordnade posten af vicepresident. När han efter Lincolns död intog dennes plats, trodde derför enhvar, att han skulle fullfölja sin företrädares politik. Såsom tillfälligtvis och utan folkets omedelbara val kommen i besittning af presidentstolen under en stor kris i Förenta Staternas nationella utveckling, var det hans pligt att så fullkomligt som i hans förmåga stod söka ersätta den bortgångne presidenten. Det är för detta ändamål vicepresidentens post är till, och då Johnson emottog den, var det i den underförstådda mening, att han i händelse af sin förmans bortgång skulle fullfölja hans verk. Men knappt kände han sig hemmavan på presidentstolen, som genom Lincolns död blifvit ledig, förrän han började misskänna sitt regentskaps natur af att vara ett vikariat. Han har aldrig ens erkänt sig stå i någon förpligtelse till sin företrädare och aldrig ådagalagt det ringaste spår af ödmjukhet i uppfyllandet af de embetsåligganden, till hvilka en annan hade blifvit vald och som endast genom en slump kommo i hans egna händer. I stället för att handla såsom suppleanten för en man, hvilken representerade en stor princip, såsom god takt, sundt statsmannasinne och verklig aktning för folket och författningen skulle föreskrifvit honom, har han alltid tagit för gifvet, att det är han, som är föremålet för nationens förtroende och att han bekläder sin höga plats för att göra hvad han sjelf finner för godt. Beklädande platsen efter den man, som representerade nationens vilja, antager han sig vara der, för att fordra folkets sanktion på sina individuella hugskott och att utföra hvilken politik han sjelf behagar. Härunder har han efterhand inlåtit sig allt djupare i en politik, alldeles motsatt sin företrädares, och slutligen användt sin ställnings hela magt och inflytande till att beskydda det parti och befrämja den princip, öfver hvilken valet af hans chef