Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1867, sida 1

— —— —— ———— ledas, der srambringar det äfven allt som man kan önska sig, och stora landsträckor änta ännu på arbetarens flitiga händer för att omskapa öknen till en trädgård. Huru torrt och förbrändt landskapet än låg derute i solglöden, så varseblef man det ej här, och man kan knappt tänka sig en täckare tafla än dessa svala, lummiga planteringar omkring huset, med milioner blixtrande daggperlor på de friska saftiga bladen. En vanlig peruaner skulle hafva blifvit förtjust deröfver; men oaktadt Rafael njöt af den angenäma svalkan, aktade khan knappt derpå eller betraktade det åtminstone såsom någonting ganska vanligt, ty han hade ju nyss kommit från Tahiti och Guajaquil, der det ej erfordras det minsta arbete för att framkalla en vida yppigare vextlighet, ja, der man knappt kan hindra den från att öfvervexa och förqväfva allt. — Hans tankar sysselsatte sig dessutem med andra scener och bilder; ej med den druckne cholon och hans moders vidriga gestalt; — han hade för längesedan glömt dem, — utan med hans emottagande i det hus, der han hade hoppats att finna ett bem och i Candelaria en trogen följeslagarinna genom lifvet. O, huru ofta hade han ej under sina ensliga ströftåg ute i verlden föreställt sig iterscendet, och längtat efter det ögonblick då han slutligen åter skulle beträda len kära tröskeln! Vi arma, kortsynta menniskobarn! huru ofta göra vi icke detsamma, trängta utöfver ögonblicket, huru yckliga vi än må känna oss och längta med otålighet efter någon bestämd, afägsen tidpunkt, — och hvad väntar 0ss Kanske gäckade förhoppningar och för