Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1867, sida 3

BOLT VI I8C(HRKAuUC IUDCUIUSUHD DMAIAIIIA (11.44 gästfrie och humane kommendant, hvilken i det båtarne passerade hvarandra, hälsades med ett hurra och viftningar med hattarne, hvilken hälsning på samma sätt besvarades. Men vinden friskar, fjordens våg nu rullar Mer långsträckt här, ty den har mera rum; an här, än der den ena liksom tullar Ifrån den andra några droppar skum; Allt blåare syns Göta-stadens kullar, De sänka sig i öster tum för tum Och Elfsborgs torn bland öarne försvunnit; Om få minuter vi vår rastplats hunnit. Se der den ligger, inklämd mellan bergen Likt en oas uti en ödemark, Hur skönt afbryter ej den gröna färgen, Mot klipporna kring denna blomsterpark. Ån trän stå qvar, fast stormen skadat märgen Och ristat djupa runor i dess bark. En stenfot blott numer utvisar stället, Der man åt Bacchus hade byggt hotellet. Nu sköt vår båt in i den jemförelsevis lugna viken, och sedan vi fastgjort vår drake vid en ännu qvarstående påle af den gamla bryggan, rusade vännerna i land för att bese sig. ,Här vi skulle ha bott, här är ö, här är land, här är templet min fader beskref... deklamerade notarien, men vände snart åter efter tältet, hvilket han och löjtnanten hjelptes åt att uppsätta. Under tiden buro vi andra upp frukosten, som hastigt dukades i tältets skugga och kanske nästan hastigare förtärdes. Ostens och farsgubbens skål proponerades naturligtvis samt besvarades i ,,väl valda ordalag af magistern. Derefter beslöts, att hvar och en skulle sköta sig sjelf tills kl. half 4, då middag skulle intagas och färden fortsättas. Nu magistern tog sin bössa, Som så mången fogel fällt, Satte på sig så sin mössa, Slängde hatten i vårt tält; Ett farväl han hastigt sade Och försvann åt bergen till. Z. sina fiskdon hade Klara gjort, han fiska vill, Dock hur skall han kunna fiska? Båten är för tung för en. Men — han har id6er friska Sätter en i verket sen. ,Krabbor ner vid bryggan finnes, Kalle sagt — det är ju ett: Sådan fisk, om rätt jag minnes, Har jag hittills aldrig sett. Kalle sätter kött på kroken, Och lär huru det går till, Ler dock litet åt den token Som tror krabbor likna sill. Löjtnanten alltren framstupa, Skyddad af ett gråstensblock Emot soln, sig ses fördjupa I ,, Moustache af Paul de Kock. Då jag seglat största delen af den förflutna natten, lade jag mig i tältet för att sofva. Plötsligt väckt af en dugtig puff jemte nödrop och stänkande, finner jag tältstången öfver min mage, tältet ikullslaget, och efter mycket besvär uppkommen på fötterne, får jag se tältet gående i vågor samt hör de nyss omtalade nödropen komma från någon eller några lefvande varelser, som söka att befria sig från detta obehagliga fängsel. Vändande mig till höger, ser jag notarien med en krabba i ena handen, och det var alldeles omöjligt att få ett svar på någon fråga till honom, ty han höll på att kikna af skratt. Jag lyfte nu upp tältet och lyekades ändtligen befria de fängne, hvilka befunnos vara löjtnanten och Kalle, båda röda i synen som pioner, båda talande på en gång, löjtnanten anklagande, Kalle urskuldande; slutligen kom jag underfund med historien. Vår vän löjtnanten hade befallt till sig en såkallad stor konjak med thy åtföljande seltersvatten; Kalle kommer med en butelj, slår upp ett vinglas fullt, löjtnanten dricker ur, men gör derefter de förfärligaste grimaser, så att Kalle ej kan låta bli att skratta, men då bryter det löst; löjtnanten slänger Paul de Kock i hufvudet på Kalle, rusar upp och i full fart efter pojken, som stupar i kull på ett af tältstrecken, löjtnanten faller ofvanpå Kalle och båda draga tältet ötver sig. — Men hvarför ville du då slå pojken? frågade j Han har ju kört i mig ett helt glas soja, svarade Y. grinande. Ä — Raådde inte förket, trodde det var konjak, mumlade pojken. I detsamma smällde tvenne skott helt nära och i nästa ögonblick började notarien på att skrika på hjelp och att hoppa som en vilde, med de besynnerligaste åtbörder. Vi rusade alla tre ner till sjön, troende honom vara skjuten. Ar du sårad? ropte alla, Säg oss, hur är med dig fatt? Men på en gång börjar skalla Ett det lustigaste skratt; Läsare, du äfven skrattat, Om du sett hans svåra band, Ty en krabba hade fattat Med en klo i hvar hans hand. Kalle dock i hast nu bryter Upp hans fängsel med sin knif; ö Blod från ena handen flyter Krabban pliktar med sitt lif. Magister X. framträdde nu med tvenne ejdrar och hade rätt roligt åt våra äfventyr, af hvilka han hade äsett det sednare. Vi beslöto n att äta middag i båten, och efter att hafva fört sakerna ombord, tillsatte vi storseglet och focken samt lemnade ,.Askens hamn, styrande kurs på Kalfsund. Middagen förtärdes med strykan lust, och en butelj portvin användes, em skålar nödvändigt måste drickas, ,kullerbyttan och ,krabbans fånge? Ankomna till Kalfsund, beslöts att stanna här öfver natten, isynnerhet som den muntre lotsälder-. mannen kapten D. på det vänligaste emottog oss samt ställde tvenne trofliga rum till vårt förfogande; sedan nattsäckarne uppburits, toilette gjorts samt löjtnanten förbjudits att taga andra kläder på sig, gingo vi ner till vårt trefliga värdfolk, och efter en der intagen kopp th med tillbehör. 4 4 inbjödo vi vår värd på ett glas, hvilket också ..inhändigades på en klippa tätt invid den plats, der vår båt var fastgjord. I solnedgången när måsen doppar Sin silfvervinge i purprad våg Och liten småsill i vattnet hoppar Och barnen leka vid strand med tråg (För dem reen fartyg med stora segel), När vind dör ut öfver sjö och land Och vågen lugnar tills likt en spegel Den hvilar stilla vid skärets strand: Då är det skönt att i sommarqvällen Med vänner sitta i muntert lag, Ej kalt är skäret, ej hård är hällen, Det är en njutning, hvart andedrag, Och små historier kring laget vandra, Skepparhistorier väl någon gång. Och detta kan man ju icke klandra Liksom att slutet blir litet sång. Detta var äfven händelsen, i det magister X. och notarien, hvilka båda sedan Upsala-tiden voroj: kända som utmärkta sångare, läto oss njuta af flera vackra duetter. På inbjudning superade