Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1867, sida 3

HU SYMVCST OCH ITOIJUCH Tal, all Lernia QJjull uullade in. Notarien förlorade matlusten, och löjtnanten — — Blek i anlet som ett lakan, Som en bild af gulnadt vax — Maten tyckes icke smakan, Ej vår goda Halmstadlax Snart humöret honom tryter, Vill du ej ha litet mat? Men ett ,,bleklagdtnej han ryter, — Sneglande på våra fat. Nu han reste sig upp, sen han satte sig ned och såg mörkt uti vågornas djup; Men vi åto vår frukost med fogel och lax och v togo desslikes en sup. Och han sade till slut: ,.det var fanken till sjölt och han luta sig utöfver bord, Hvad han gjorde vet katten och Necken det vet, men till oss sa han aldrig ett ord. Då det var synd om våra vänner, höll jag af öster om ,,Sälö samt dito om ,, Långö lotsplats och passerade klockan omkring 11 ,,Kommissensf kummel med sitt hvita kors, styrande in i ,,Albrechtssund. Nu började löjtnanten och notarien att krya till sig, och den förstnämnde ropade helt sjömansaktigt: — Kalle, langa hit en konjak, torr. — Befaller löjtnanten af samma sort som i går? gäckades notarien. — Tyst, landkrabba! genmälte löjtnanten. Notarien fann sig träffad och vi skrattade alla rätt godt åt påminnelserna från gårdagens äfventyr. Här serverades en liten ,.lunch,, åt de båda hungrige, och då vi passerat sundet, ankrades i viken midt emot fästningen, Nu började löjtnanten göra stor toilett och uppträdde snart i ljusa sommarpantalonger, piqutväst och en fia Stockholmsbonjour, allt på nyaste mod — men o himmel! hattfodralet är ombord på ,,Uddevalla, som nyss kommit från staden af samma namn och ligger rykande vid kajen. Löjtnanten är förtviflad. Rasande han synes blicka, Vreden brusar i hans tal, Ingen kan han heller skicka Efter detta hattfodral, Som han har på ,,Uddevalla; Sådant kan man otur kalla. Uti sommarbyxor ljusa, Väst havanna, rock choklad, Hvarmed han har tänkt att tjusa Tärnorna vid Marstrands bad, Kan det honom ej behaga, Att uppå sig blankhatt taga. slutligen upptog notarien en hvit välbevarad studentmössa ur sin nattsäck samt visade den för löjtnanten, hvilken först hurrade och sedan bad att få låna den: bara till ängbåten. — Har löjtnanten varit student? frågade notatarien. — Nej, stammade den tillfrågade. — Det var dumt, mumlade notarien, i det han låtsade nedlägga mössan. — Bästa notarie, det gör ju ingenting, bara till ångbåten, bad löjtnanten. — Omöjligt; om löjtnanten bara hade tagit studentexamen, till och med om det skulle varit i Lund, så... — Ja men jag har ju tagit officers-examen. — Hjelper inte, om det äfven varit med laudatur i alla ämnena, mente notarien. — Ja men det måtte väl inte göra någonting för en enda gång. — Bed på latin då, invände den hårdhjertade. — Ave Maria, ora pro nobis, började löjtnanten. Nu utbrusto vi andra i ett allmänt skratt, löjtnanten fick mössan, och sedan han hos Kalle reqvirerat en butelj portvin, bortlades titlarne mellan löjtnanten och hans ,ädle räddare, såsom han uttryckte sig. Ankaret lyftades, och med ett par ,,slag voro vi inne i Marstrands hamn. Vi andra hade visserligen klädt oss, men i röda skjortor, hvita byxor och blankhattar samt ämnade uppträda sålunda. Nu lades till vid kajen, men löjtnanten, som hade brådtom, hoppade i en snipa, som låg tätt invid. — Men — o höjd af otur! snipan vickar och der ligger vårt lejon — Och den hvita mössan flyter Utåt hamnen som en mås, Och ett hurrarop utbryter Utaf folket, det förstås. När vår vän kom upp i båten, Ger han byxorna en blick, Men han finner hela ståten, I ett högst bedröfligt skick. Höjden af all villervalla, Af törtret och hån och sorg Är, att ångarn ,,Uddevalla Just nu går till Göteborg. Hvad var nu att göra för vår stackars löjtnant? Jo! sedan åtskilliga eder öfver snipor som ,.välta utösts, måste han beqväma sig att i ett rum på ,Arvidsvik, hvarest vi togo in, kläda sig i likadan sjömanskostym som vi andra buro och som han förut så mycket föraktat. Vi gingo nu öfver till ,,Alphyddan, hvarest middag intogs samt flera gamla bekanta bland badgästerna träfsades. Löjtnantens goda humör återkom då vi påstodo, att han såg serdeles bra ut i sin gjömansdrägt. På aftonen inbjödos vi af några vänner på en soi Ividsvik, hvarest en serdeles animerad dans afslutade dagens äfventyr. Då jag vid frukosten morgonen derpå med magistern rådgjorde. om resan skulle företagas inre eller yttre vägen, blefvo vi högst öfverraskade då löjtnanten helt tvärt upplyste oss om, att han ämnade stanna der han var — Ty han hade blifvit galenUtaf kärlek, qvälln förut, I en ,,engel, som från balen Han följt hem när den var slut. Ögon ,,blå som himlapellen-, Hår som ,, vågor utaf gull!., Hy som ,.snön på norskajfjellen, Röst som ,,harpans klang-eså full, Växt hon var som en ,gudinna, Skön som ,, Venus i sin char-, Derför borde vi ju finna Att han måste stanna qvar. Ungefärligen så fantiserade vår vän och motstod alla våra böner. Öfverlemnande honom åt sina drömmar och sitt ideal, satte vi till våra segel och med en frisk bris styrde vi för fulla segel ut genom ,norra inloppet förbi ,.norra kråkornaoch ,kråkungarne rakt på ,lHättan. Då vi hade flaggen till, hissade den på Ilättan stationerade tulltjenstemannen sin flagga, hvilken artighet af oss besvarades med många vinkningar med våra hattar. Morgonen var herrlig, luften klar och de små lätta guldstrimmiga moln, som här och der syntes på det högblå hvalfvet, lofvade en vacker dag. Och solen så herrlig på fistet nu glöder, Hon sänder sin värme lifgifvande ner; Reen Marstrand försvinner i blånande söder, Om några minuter vi se det ej mer. Hur skönt är att gunga på , vågornas öken-, Så fri man sig känner på glittrande haf, I land stå jemnt sorgerna dystra som spöken, Men ute på hafvet man vet dem ej af. Och ,lärkan nu flyger, framåt vill hon rusa Samt skalkas och leka med . böljoraa blå: e å .