Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1867, sida 3

gjordes omsättningen af 5,000 bal. bomull. Någon efterfrågan visade sig icke. Priset å Middl. Upland 143. d. En lustresa. (Skizz af Aldelb. ..) En vacker morgon i slutet af Juli månad, något af de första åren på 1860-talet, voro trenne vänner till författaren, hvilka beslutat företaga en utflygt i hans lilla koster-båt, samlade på Göteborgs ångbåtsbrygga. Sällskapet bestod af magister X., löjtnant Y., notarien Z. och läsarens ödmjuke tjenare såsom chef för expeditionen samt Kalle, en bastant tjuguårig yngling, med namn heder och värdighet af taffeltäckare, betjent, kock och besättning. Alla voro färdiga, utom löjtnanten, som ännu ej fått ned sina saker från det hotell, der han bodde; hvarför han återvände för att påskynda deras nedförande. Under tiden gick jag upp i närmaste cigarrhandel och köpte en låda cigarrer. Återkommen frågade jag: — Nå, mina herrar, äro ni nu klara? Hvar är Kalle? — Han är uppe hos Wickman Stillströms efter packeterna och butelj korgarna, svarade magistern; se der kommer löjtnant också. — Nå det var då väl men har man någonsin sett på maken, se hvilket kompani han har med sig: en bärare och två stadsbud. Ar han topprasande? Låt mig se: en kappsäck, en nattsäck, ett knyte, en uniformskappa och nattrock — jo, jag tackar; och der då! paraply, hattfodral, käpp och värja. — Nej stopp lite. Löjtnant, löjtnant! — Ja, hvad vill du? — Jo, vänta lite, hvart skall det bära utaf? — Kors, i båten, vet jag, svarade löjtnanten och började derefter deklamera: Du mig bjudit denna gång Fara ut med dig och segla, skönt blir höra hafsfruns sång Och i minnet in den prägla; För att sein, beundrad, ge Den på någon soirte. nan och der ha vi vår Bohuslänska skärgården Och dess största jättegryta Skall jag nu bese, min vän, Höra hafvets kattor ryta. När jag kommer hem till tant Blir jag mycket intressant. Jag beskrifver stormens il, Så att hvarje mö skall rysa, Alla dessa namn på ,, kil Och att vattnet här kan lysa; Under uti tusental — Jag blir hjelten på hvar bal. — Ja, det är säkert det, men ska vi inte ge soss af nu? I — Nej du — hvar ämnar du göra utaf allt det der skräpet, kappsöck, nattsäck, hattfodral och mera sådant? — I båten naturligtvis. — I båten? Nej, ser du det blir ingenting utaf — har då alldeles glömt vår gamle hederlige läsrare Bråkenhjelm Carlberg och hans matematiska lärdomar, eller kan du ej räkna ut, att en liten bät på sju alnar i köl omöjligen kan bli treflig med 5 personer, bössor, fiskdon, buteljkorgar och dylika nödvändiga saker samt en nattsäck för hvarje person? Det är ju nästan omöjligt att sköta seglen ordentligt nu, förr än vi fått lätta något på den flytande barlasten. — Ja men inte kan man visa sig i ylleskjorta, hvita byxor och blankhatt på badorterne — omöjligt, man måste uppträda med glans. — Stärk byxorna, skjortan lyser röd på en half mil och blankhatten måtte väl ha glans se så! ingen opposition. Bort med kappsäcken hit med löjtnanten, bort med lösöret, hit med nattsäcken. Se der, Kalle, stufva ned allt, men akta butelI jerna. . a . Sedan löjtnanten efter många ompackningar stoppat sin nattsås k så full som möjligt och sändt sina öfriga saker ombord på ånghåten Uddevalla, med löfte att få ashemta dem i Marstrand, hissades seglen. Den lille koster-båten innehöll äfven i plikten ett tält, filtar samt proviant för 4 å 5 dagar. En lätt och lagom sydlig bris krusade elfvens Tiber-gula vatten, Lindholmen pasrerades, och den lilla båten tycktes i sanning göra skäl för sitt namn. Ty glad som en Lärka Den flög nu framåt, Enhvar kunde märka, Den kände sin stråt, Med strömmen och vinden Den rusar åstad, Så snabb liksom hinden; Att taga sitt bad. Gamla Warfvet snart försvinner Och ,. Sandviken, Eriksberg, I en hast man sig befinner Nedanföre ,.Majeberg; Fort det går; snart ,, Kusten hinnes Samt det vackra ,,Färgenäs, Skönt är det; dess make finnes Ej bland blommor, träd och gräs. Löjtnanten och notarien, hvilka aldrig förr varit i Göteborg eller på vestkusten samt knappt nog i segelbåt, sågo rätt intresserade ut. I detsamma Klippan passerades började vår vän löjtnauten, som setat helt allvarsam en stund, att poetiskt nog uttrycka sig sålunda: Hvad sjön den suger! Ja, vid min själ, Jag icke ljuger, I tron mig väl? Nu skulle smaka En snapps att få Och vörtbrödskaka Med smör uppå. Notarien instämde genast: Och en anjovis Samt porter till, Ty jag är oviss, Om här finns sill. Stra xt gnolade vår magister, blinkande åt Kalle: Och så den osten, Som jag tog med, Som far min, prosten, Har sändt hit ned. Som denna ost ej hörde till provianten, utan af den vänlige X. enskilt medtagits, så mottogs magisterns lilla impromtu med högt jubel och utnämndes han med allmänt bifall genast till jubelmagister. Röda Sten i hast passeras, ..Sockerbruket likaså, Ä Dpanmälsmarknaden sula. Innenatvare hälla i sasta priser. Liverpool d. 15 Jan. I dag ut— ——5 —-— — — —— TÄ — — —