Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1867, sida 3

7t) 11111 1110111 11111101 ostrafladt går an att afvika från kons qvens och aktgifvande på det naturlig ordningsförhållandet i allt hvad som åf EAA VARR CKCUV NLUL AVE aIt, er göres. G. Ekman. us or Anvisning huru medel till understöd för d nödlidande syenskarne i Newyork skulle kunn bekommas utan några serskilta kostnader fö staten eller enskilta svenska under Genom offentliggjord rapport från svenska kon n sulatet i Newyork till utrikesministern har all mänheten blifvit upplyst om, att ett stort anta Is svenska emigranter, hvilka efterhand anländt til Newyork, vandra derstädes omkring hungriga, tra siga och utan tak öfver sina hufvuden samt uta: medel, som skulle kunna sätta de mera arbets. i stånd att färdas längre åt vestern, der utkoms möjligen vore att erhålla, samt de öfrige att åter vända till fäderneslandet, der de kunde påräkn: fattighjonets mindre lysande, men säkrare lott, äf nlven om, såsom man kan antaga, mlingarne iblefvo mindre belåtna med att återfå dessa stac. kars får, som ströfvat så långt bort från fårahusen. Afven yttras i rapporten, att såväl konsulatet, som i Newyork förut bosatte, mera bemedlade svenskar med bästa vilja i verlden icke förmå att i väsentlig mån lindra detta stora antal landsmäns 2 bittra nöd, och det framstår tydligt att konsulatet motser hjelp från Sverge för de olyckliga emigranterna. Att svenska regeringen nu som vanligt, då ett större antal svenska undersåtare råka ut för nöd och elände, skall bevilja understöd, är mer än troligt, men om detta blir fullt tillfyllestgörande i ifrågavarande fall, är mindre gifvet. Man vågar derföre påpeka medel, som kunde komma de nödlidande emigranterna till godo, utan att hvarken staten eller den enskilte skulle vidkännas ett öres minskning af sina tillgångar. För kort tid sedan utgick till svenska allmänheten en ganska rörande uppmaning att bispringa de brandskadade i Quebec. Dessa voro naturligtvis mycket beklagansvärda, åtminstone i början, men ändå troligtvis icke mera utblottade än nyss nämnda emigranter. Och då dessa brandskadade vädja till hela den civiliserade verlden, inclusive de stora, utomordentligt rika staterna, Storbritanien och den nordamerikanska republiken, som dessutom genom blodets band stå dem närmast, kan man taga för afgjordt, att Sverges lilla bidrag väl kan undvar Svenskarne skulle tör öfrigt, genom att ej atsända något sådant, undvika möjligheten af att erfara en harm liknande den, som en hel del mindre bemedlade erforo, då de efter branden i Warberg tagit sig före att rikta förmögna Warbergsboar. De gifvare hade åtminstone trösten, att omkring 300 rdr återlemnades, men huruvida samma tur i det förutsatta fallet vore att påräkna, är ganska problematiskt. Som det ligger och har alltid legat i svenskens lynne att visa sig magnifik för utländningen, är det ganska troligt, att många antingen redan hö. sammat eller ämna att hörsamma förutnämnda uppmaning. Om nu dessa gifmilda personer medgäfvo, att de sammanskjutna penningemedlen istället sändes till de i Newyork kringirrande och hungrande landsmännen, för hvilka inga mäktiga nationer ömma, förlorar ju hvarken staten eller den enskilte. Vidare må anmärkas, att från Göteborg år igen utgå flera tusende rdr, hvilka utdelas åt, en del lutherska församlingar i — Tyskland!!! Man skulle dock kunna tycka, att ,.das grosse Vaterand skulle förmå underhålla sina religionslärare, utan att det för fattigdom vidtberyktade Sverge med understöd för dem. Men då de ,fromma fäderna förvånat verlden genom vad de kunnat uppofira för ,.den rena lutherska äram, för Tyskland och för — är n, tycka väl deras ättlingar sig böra göra 1 isynnerhet som eländet inom vårt land är för det närvarande på ångt när icke så stort, som det var under Gustaf II Adolfs och Carl XH:s landssaderliga regerinVv igen påstå åtskilliga, naturligtvi gt födda är att den uppfattni a sa Skrift, åt hvilken den kraftfulle, snillrike och på sin tid temligen upplyste Luther vann miiontals anhängare, har varit utomordentligt vi görande för mensklighoten, men att den icke desto mindre nu bör un å 1 behöfde intervenera utvecklingen k ners åsigter hafva någon grund f skland uppehålla kanske låta T underhålla kan, och iställe granter de åt ty djeriva perseig, borde man na liturgier och lisionslärare bäst det gitter och ända oftanämda nödstälda emikarne bestämda penningarne. Om re. t de bidrag, som för det nu ingångna året ämnats åt Gustaf Adolfs-föreningen, genast atsändes till de i nöd stadde landsmännen i Nevyork med afdraf at års ränta, derför att denna katt skulle eljest kommit att utgå först ta höst, skulle helt icke de ädle gilvarne känna i ågon inre föreso, utan tvertom verklig tillfredsställelse. Nastvis skulle nämda förening påminna om vanlig tribut, men knot bör väl ej komma ifråga, då utländningar ej kuana k fria svenska medborgare; i stället borde vederbörande församlingar vara tacksamma för hvad de redan under åratal erhållit. Om icke Ins. misstager si kring tolf år sedan icke af d dåvarande domp visste man för omenna utgift, men när rosten Thomander, denne man med jusningens makt i sin själ, uppmanade sina förmlingsboar till sammanskott för Gustaf Adolfsstiftelsen, rönte hans förslag framgång, hvilket icke ir att undra öfver, då den rike och varmhjertade söteborgaren plagar bevekas att öppna sin börs senom mindre utmärkt och gripande vältalighet in Thomanders. j Man kan naturligtvis anmärka att svensken kunde blifva qvar i sitt land och der försörja sig ärliga zenom sitt arbete Men de flesta personer tillhöande de arbetande klasserna kunna under sina sta år icke förtjona mera än som åtgår för deras lifsuppehälle. Och hvilka äro sedan deras utigter för ålderdomen?!!! Dessutom ligger i hvarje nonniskas natur en oemotståndlig hjelse att, om möjligt, förbättra sin ställning, och erhufvudtaget inses vål ännu allmänt, alt för den, som endast san förtjena sitt bröd med sina händers arbete, ära itsigterna bättre i Amerika än i Sverge. Man vär derföre icke förvånas myc r att dels arka arbetsföra personer lemua saderneslandet ör den stora republiken i vester och dels sattige öräldrar trotsa mödor och försakelser för att d as barn må kunna uppxäxa i mera gynnande feråc ällanden, än de sjeli kättegangsoch Poflssaker.