Korligen medföra skyldighet att, i likhet med vanlig praxis, framställa yrkande om den tilltalades bestraffning efter högsta strafigrad, enär påståendet med fåstadt afseende på de mång a mildrande omständigheter, som talade för den anklagades skonsamma behan ng. inskränkte sig till yrkande af 2 års straffarbete. Domstolen dömde dock den anklagade till 4 års straffarbete. Husselius afhörde med lugn och undergifvenhet sin dom, utan att deremot anmäla något missnöje; men likväl bemärkte man vid dess afträde från rätten, att han icke kunde undertrycka en viss sorgbundenhet öfver sitt öde. IIärefter infördes läsarepresten Anders Magn son Ullsten eller Tinör, häktad och tilltalad fö begången inbrottsstöld i Östersta Kungshusby socken af guldnipper och fruntimmerskläder. I likhet med vid förra ransakningstillfället var denne utstuderade skälm nu noga beräknande i sina oftast fintliga, alltid ögonblickligen till hands ha vande svar på domarens frågor; men blef likväl örbluslad och förvånad då domaren uppläste en inhändigad skriftlig berättelse om hans transaktioner med tjufgodset. som han några dagar efter stölden medfört till Strengnäs. Af denna berättelse fick man veta, dels att han utgifvit sig för rättare vid Grönsö sätesgård, dels att han nyligen blifvit enkling och fördenskull ville afyttra sin aflidna hustrus nipper och kläder, dels ock att han ämnade gifva som present åt sin fästmö on medaljong af guld, som ban mot en dei af tjufgodset tillbytte. Efter åhörande af denna berättelse vidgick han slutligen att det vore möjligt att han yttrat någonting dylikt, men förmodade sådant likväl I hafva härrört af hans då tillfälligtvis beruillstånd, emedan han på morgonen samma irt en större myckenhet öl — men ej uvin — nej, långt der i! sådant skulle hafva varit under hans värdighet: nog af, någon sankunde denne skrymtare ej förmås afgifva, v jane till och med så. att den del af tjusgodsct. som ännu icke tillrättakommit, blitvit honom frånstulet. I det prestbetyg, som uppli istes. titulerades mannen för lösdrifvare, hvilket högeligen generade honom. För inkallande af flere vittnen uppskåts derna ransakning tillsvidare. De olika intryck som dessa begge fångar gjorde såväl på rätten som på tingsmenigheten voro vidt skilda. Man såg i den förre visserligen en förbrytare, men en sådan, som at öfveriling och utan afsigt att dräpa begått det brott, derföre han på egen anfvelse tilltalats, och hvartill han ofrivilligt vari nde; men i den sednare deremot den skenJesuiten, som för vinnande af något sitt änlaåf ansett s kn nna bagå hvad brott som helst, utan att derföre känne as te änger.