Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1867, sida 3

Svensk Jernmateriel. I detta ämne har en lång strid varit förd i Aftonbladet, hvilken ledt till en framställning af den högt aktade brukspatronen G. Ekman på Lessjöfors. Hans slutord synas oss utgöra ett afgörande slutord i sjelfva tvisten. De lyda sålunda: Jag hade ämnat låta vara nog med det här ofvan anförda, men då jag, efter skrifvandet af förestående, nu erhållit September och Oktoberhäftet af Tidskrift för byggnadskonst och deruti finner intaget ett yttrande af P. Tunner (kanske vår tids största auktoritet i afseende på siderotekniska förhållanden), som har dirckt tillimplighet på den här ofvan afhandlade frågan eller hvad som bör göras för att minska olägenheten af den engelska rälsimporten, så vågar jag hänvisa dem, som. häruti önska reda sina åsigter. till just detta Tunners yttrande, grundadt på redan vunnen erfarenhet och hvaruti, bland annat, såsom resultater framhålles (sid. 146), att alla staters erfarenhet visat olämpligheten af träkolsjerns användande för beredande af räler (naturligtvis för tyngre skenor) att ,för Inner Österrike (hvars förhällanden i afseende på jerntillverkning ega i många fall likhet med de svenska) egnar sig icke denna fabrikation och ,,det hade varit mycket bättre och lyckligare att aldrig hafva befattat sig dermell: att Inner Österrike deremot bort samla alla sina krafter, för att tillverka den massa andra jernoch stålvaror af högre värde, hvaraf nyti eller ökadt behof uppstått och vidare uppstår genom jernvägsanläggningarne. Hvad skulle väl hos oss följden hafva blifvit,, om jernverk plötsligt uppstått för tillverkning af räler och deras åstadkommande i qvantiteter, sådane som under tiden för byggandet af statsbanorna pr medium årligen åtgått under sista decennium? Närmaste verkan hade otvifvelaktigt blifvit en så betydlig stegring af tackjernspriset, (vi veta huru känslig denna marknad hos oss är) att densamma antingen emöjliggjort den tillämnade rälssabrikationen och vällat företagets misslyckande eller ock skulle, genom detta tackjernsprisets stegring, en stor del bruk, grundade på tackjernsköp, fått upphöra, Nagon tillökning i lanqeis jernproduktion och export hade då ej uppstått, utan hvad mindre importerats af räler, lika mycket hade sannolikt exporten minskats af vanligt stångjern, som ändock plägar eyhålia ett pris, hvilket relatiyt uk ullverkmingskostnaden, torde blifvit ika fördelaktigt, som man kunnat vänta för rälerna. Men emellertid är det påtagligt, att de nu byggda jeravägarne genom transporternas koderläliense redan direkte gifvit ett kraftigt stöd åt den svenska jerntillverkningen, äfvensom att den allmänna industriella utveckling, hvilken af jernvägarne framkallas, skall åstadkomma en all