Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1867, sida 2

inre af Weckholms kyrka, der vandalismens pensel med sin hvita kalkfärg öfversmetat de göthiska ornamenterna. Epba Brahes grafvärd, som sanns uti Weckholms kyrka. blef genom hans försorg återställd uti sitt ursprungliga skick, med ett ord, skalden Börjesson tycktes hafra försvunnit och uppgått uti den nitiske kyrkoherden, och dock glimmade alltjemnt elden under askan för att än en gång frambryta och då med en både mera lysande och värmande låga än förr. Vid en älder då hos de flesta, skaldeådran redan börjar att utsina, då vaknade Börjesson upp ur sin långa hvila; de skaldevingar, hvilka genom recensenternas omilda framfart blifvit så obarmhertigt stärkta 1820, hade 1846 vuxit till, och voro beredde till en högre flygt än förra gången. 1846 öfverraskades allmänheten, då en dramatisk dikt af sällsynt skönhet och fulländning gafs på kongl. svenska operan. Det var Erik den XIV, första afdelningen, och författaren var theol. dokt. Johan Böriesson. Skådespelet gjorde lycka och vann i hög grad både allmänhetens och recensenternas bifall såväl genom det vackra språket, de djupa poetiska tankarne och de väl genomförda karaktererna som äfven genom framställningen, ty hufvudpersonen hade uti Dahlqvist funnit en värdig tolk, som väl förstod att göra författaren rättvisa. Man fästade stora förhoppningar vid detta framträdande, man ville här se en lofvande början till en ren inhemsk dramatisk konst, men de följande skådespel af författaren, ehuru utmärkta i flera delar, hunno dock icke upp till det första, och efterträdarne, Erik XIV:s Son, Solen sjunker, Gustaf den I:stes sista dagar, Ur Carl den XII:s ungdom, Brödraskulden och Erik XIV:s sednare afdelning, hvilka vid olika tider derefter gåfvos på scenen, hade icke den framgång som man väntade då det första med så stor lycka gick öfver tiljan. Men det var icke blott inom dramatiken som Börjesson under sina sednare lefnadsår var verksam, äfven inom lyriken, det fält som han i sin ungdom med förkärlek bearbetade, visade han större spår af verksamhet. Ar 1849 utgaf han, under anonymitetens slöja en samling erotiska dikter, benämnd ,, Kärlek och Poesi, om hvars rätta författare man någon tid sväfvade i ovisshet, men hvilken i öfrigt icke ådrog sig synnerlig uppmärksamhet. Några år derefter utgaf Börjesson en lyrisk krans af större värde, kallad Blommor och tårar på en dotters graf, hvilken diktkrans bundits af den sorgsne fadren i anledning af en älskad 17-ärig dotters sjukdom och död. Alla dessa arbeten hade emellertid höjt Börjesson till en bland Sverges mest framstående diktare och beredde honom inträde uti Svenska akademien, der han den 19 Mars 1861 tog sitt inträde på stolen n:o 3, med en mästerlig och med sann konstnärshand tecknad lefnadsmålning af sin föregångare på platsen, baron C. G. von Brinkman. Brinkmans stol hade länge stått ledig, ty redan 1849 hade exeellensen Ihre blifvit invald till Brinkmans efterträdare. men efter att genom ständigt illamående hafva varit hindrad att der la, sökte han och erhöll tillstånd att afsäga sig den honom erbjudna utmärkelsen, då Börjesson kallades att antaga den lediga stolen. Detta var den sista af de Börjesson tilldelade yttre utmärkelser. Ar 1544 vid kröningen blef han theol. dokt., år 1853 ledamot af K. N. 0., dessutom innehade han Danska Dannebrogsorden. Som enskilt man framstod Börjesson