Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1867, sida 2

henne olycklig och lemnade henne olycklig — lemnade henne i hopp att aldrig återse henne. Hvarföre kom ni sjelf, mr Willoughby, sade Elinor förebrående, — en biljett skulle varit alldeles nog. Hvarföre var det nödvändigt att sjelf komma? Det var nödvändigt för min egen stolthet. Jag kunde icke uthärda att lemna orten på ett sätt, som kunde komma cr eller de öfriga grannarne att misstänka någon del af hvad söm verkligen passerat mellan mrs Smith och mig, och jag beslöt derföre att aflägga ett besök hos cr, på väg till Honiton. Asynen af er kära syster var likväl förskräcklig, och för att göra saken ännu värre, fann jag henne ensam. I voren alla utgångna, jag vet icke hvart. Jag hade lenmat henne endast aftonen förut, så fullt, så fast beslutad inom mig att göra rätt! Några timmar skulle för alltid förenat henne med mig, och jag kommer ihåg hur lycklig, hur glad jag var, då jag gick från villan till Allenham, nöjd med mig sjelf, förtjust i hela verlden! Men i detta vårt sista vänskapliga möte nalkades jag henne med en känsla af brottslighet, som nästan beröfvade mig förmågan att förställa mig. IIennes sorg, hennes djupa ledsnad, då jag ade henne att jag var tvungen att lemna Devonshire genast — jag skall aldrig glömma det — förenadt med en sådan tillit, sådant förtroende till mig! 0, Gud! huvilken härdhjertad skurk jag var! De voro båda tysta några ögonblick. Elinor talade först. — Sade ni henne, att ni snart skulle återkomma? Jag vet icke hvad jag sade henne,