Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1867, sida 2

kolan. D:r Börjesson tillhörde genom födslen Jöteborgs stift. Han föddes i Tanums socken af bonde-föräldrar. Men många äif Wikens bonde-klass räkna sina förfäler ganska långt tillbaka och modren tillnörde den i Göteborgs stifts historia vil kända Wingårdska slägten. Hon var syter till dåvarande biskopen i Göteborg l:r Johan Wingård och vid unga år blef sonen Johan sänd till stiftsstaden, der nans morbror var Ephorus och hans syskonbarn, sedermera erkebiskop Wingård, var lektor vid läroverket. Ar 1808 demitterades han, då 18 år, till universitect i Upsala, der han snart med sin lisiga fantasi och sitt poetiska sinnelag inlrogs uti kretsen af det 1807 stiftade Aurora-förbundet, en cirkel, der Atterbom var medelpunkten och der den nya skoan, som sedan under benämning af den phosphoristiska blef så vida beryktad och lika bedömd, utbildades. Uti detta förbund blef Börjesson en flitig medarbetare och många smärre poemer. härflutna ur hans penna, återfinnas uti den af Atterbom och Palmblad utgifna poetiska kaender. Det var ock under denna tid som han, som redan anförts, erhöll Kgl. Vetenskapsoch Vitterhetssamhällets pris för sitt poem Aphrodite. År 1815 promoverades han till fil. mag., och egnande sig At det presterliga kallet blef han året derpå prestvigd. Börjesson, ehuru tillhörande Göteborgs stift, erhöll infödings rätt i erkestiftet samt fästades dervid under sin återstående lifstid. Han började sin presterliga bana som domkyrkoadjunkt i Upsala, der han var en mycket omtyckt och gerna hörd predikant, blef 1820 domkyrkosyssloman och utnämndes 1821 till k. hofpredikant. Under hela denna tid umgicks han på det förtroligaste med phosphorismens förkämpar, var en verksam medarbetare uti deras litterära organ, Svensk litteraturtidskrift, der många uppsatser och recentioner af hans hand förekomma. Utom de smärre lyriska dikter, hvilka han införde i Poetisk kalender, utsaf han äfven år 1820 ett större diktverk, benämndt Skapelsen. Detta mottogs naurligtvis med mycket loford af hans poeiska andefränder, men blef af motpartiet senom grundliga recensioner rent af neergjordt och förkastadt, och hans vänners försvar var kanske väl ljumt. Numera är detta diktverk redan glömdt och för skaldens ära är detta icke att beklaga. Denna motgång på den poetiska vanan tycktes hafva inverkat djupt på skalden, han tycktes draga sig helt och hållet tillbaka från Aganippens källa och gnade sig, som det syntes, uteslutande åt itöfning af sitt presterliga kall, hvartill van, genom utnämningen år 1525 till kyrkowerde i Weckholm, äfven fick en ökad anedning. Här uti en af Uplands vackraste rakter vid en af Mälarens lugna vikar ramlefde Börjesson ett både verksamt ch lyckligt lif. Nitisk och mån om sin örsamlings förkofran i både andligt och erldsligt hänseende blef han för den en erklig herde och älskades af den som m far. Med framgång befordrade han olkundervisningen, då ännu i sin linda ti vårt land; sörjde för en ändamälsenlig attigvård uti sin socken; med sann känla för det vackra uti byggnadsstilen af verges gamla kyrkor restaurerade det