Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1867, sida 1

sökte snart åter den högre belägna marken för att ej mera uppehållas af dylika hinder. Upptagen af sina minnen hade don Rafael icke märkt, att medan han galopperade fram mot dessa inhägnader, höll en ensam ryttare på sidan af vägen, invid bergsluttningen, och undersökte de båda motsatta vägsträckorna medelst en liten fickkikare. Till och med en uppmärksam resenär skulle hafva haft svärt att mot den grå klippväggen urskilja ryttaren, hvars häst och pencho visade nästan samma gråa stenfärg. Nu, då don Rafael uppnådde den första murens hörn och försvann bakom de i inhägnaden vexande häckarne, styrde äfven ryttaren vid bergväggen sin häst utför sluttningen och gaf honom sporrarne, så snart han uppnådde den jemna marken. Straxt derefter framkom äfven han till inhägnaderna och tog bland dem en kosa, som måste föra honom rakt emot den ensamme resenären. Han hade förut öfversett vägen åt båda sidor, och öfvertygat sig att på en leguas afstånd var ej något annat menskligt väsen synbart. Don Rafael bekymrade sig emellertid ej derom. Han visste ej ens om någon menniska hade mött honom under hans färd, så ringa aktade han derpå. Helt och hållet upptagen af sina tankar hade han framtagit sitt cigarrfodral, skaffat sig eld, och i det han utblåste röken i den heta dammiga luften, gnolade han omedvetet refrängen af den lilla sång, som han förr hade lärt sin älskade, och af hvilken hon i dag hade gjort ett så förträffligt bruk. Framför honom, på knappt femtio stegs