Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1867, sida 3

TIER ERE SE RR I i--k, — tillfreds, ty Marianne förlåter, hon har länge förlåtit er. — Har hon?! utropade han, med samma ifriga ton. — Då har hon förlåtit mig, innan hon borde hafva gjort det. Men hon skall förlåta mig omigen, och af mera förnustiga skäl. Vill ni nu lyssna till mig? Elinor gjorde ett jakande tecken. — Jag vet inte, sade han efter en paus af väntan å hennes sida och tankfullhet å hans egen, — hur ni kan hafva förklarat mitt uppförande mot er syster, eller hvilken djefvulsk bevekelsegrund ni kan hafva tillräknat mig. Kanske ni knappast skall tänka bättre om mig — det är emellertid värdt försöket — och ni skall få höra allt. Då jag först blef förtrolig med er familj, hade jag ingen annan afsigt, intet annat mål med bekantskapen, än att tillbringa min tid på ett angenämt sätt under det jag var tvungen att stanna i Devonsbhire, mera angehämt än jag någonsin gjort förut. Er systers älskvärda person och behagliga sätt kunde icke annat än intaga mig, och hennes uppförande mot mig nästan från början var af ett slag — det är förvånande, då jag betänker hvad det var, och hvad hon var, att mitt hjerta kunde vara så känslolöst! Men i början, måste jag tillstå, väcktes endast min fåränga deraf. Obekymrad om hennes lycka, endast tänkande på mitt eget nöje, gifvande vika för känslor, åt hvilka jag alltid varit för mycket van att öfverlemna mig, försökte jag, genom alla medel som stod i min förmåga, att göra mig angeräm för henne, utan någon afsigt att besvara hennes kärlek. Miss Dashwood fästade härvid sina ögon På honom med vrede och förakt, och afröt honom, sigande: