Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1867, sida 3

Elinors öra, men icke kunde vinna a insteg i hennes hjerta. Hon var lugn, utom då hon tänkte på modren, men hon var nästan utan hopp, och i detta tillstånd fortfor hon till middagstiden, knappast flyttande sig från sin systers säng, med tankarne vandrande från den ena sorgliga bilden, den ena lid: mde vännen till den andra, och hennes sinfie i yttersta grad nedstämdt af mrs Jennings tal, som icke tvekade att tillskrifva strängheten och saran af denna attack de många veckors öregående opasslighet, Mariarmes olycka ådragit henne. Elinor insåg det förnufiga i denna tanke, och det ökade ännu mera hennes bedröfvelvde. Omkring middagstiden bör väl — men med en försigtighet — en ruktan för att miss som gjorde att hon tillochmed cen stund teg för sin vän — inbilla sig, hoppas att hon kunde märka en ringa förbättring i sin systers Öynls, hon itade, vaka de och undersökte den åter, och vågade slutligen, med en rör under yttre lugn, jade hon likelse svårare att d än all hennes föregående bedröfvelse, meddela sina förhoppningar. Mrs Jennings, ehuru vid närmare granskning tvungen att tillstå en tillfällig förbättring, Il hålla sin unga vän från att nära en tanke på dess fortfarande, och Elinor tillsade sig sjelf likaledes att icke hoppas. Men det var försent. Hopp hade redan vunnit insteg, och kännande all dess ågsliga oro, lutade hon sig öfver sin syster fö 1 att gifva akt på — Hon visste knappast hvad. En half timma förflöt, och den gynnsamma symptomen gjorde henne ämm! lig. Andra tillstötte älven att bekr den. Hennes andedrägt, hennes hy, henkte af